Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Staden är full av konstupplevelser – vi visar dig runt

För den konstintresserade som inte vill trängas inomhus i pandemin finns det gott om konst – på stan. ”Konsten är värd en extra promenad för att upptäckas. Som att gå på skattjakt i vardagsrummet”, säger Thomas Millroth, konstkritiker på Sydsvenskan. Följ med honom på upptäcktsfärd.

Fler tips från Thomas Millroth:

Malmö Live, Karolina Erlingsson, ”Minnen av havet”, 2015.Bild: Bengt Arvidson

”En självklar anknytning till platsen”

Malmö Live, Karolina Erlingsson, ”Minnen av havet”, 2015.
Det gäller att se framför fötterna för att upptäcka ”Minnen från havet” på sin slingrande stig. Med olika språk och handstilar berättar verket lika mycket om det mångkulturella Malmö som om de individer som gett Erlingsson sina hågkomster. När hon efterlyste personliga minnen från havet på olika bibliotek var det en självklar anknytning till platsen för Malmö Live. Det ligger nämligen på mark som fylldes ut vid tillkomsten av hamnen. Här var förut havet.
Triangeln, Gunilla Klingberg, ”Vardagslivets mönster”, ”Alla i en en i alla”, 2010.Bild: Bengt Arvidson

”Förtrollande mönster och ljusspel”

Triangeln, Gunilla Klingberg, ”Vardagslivets mönster”, ”Alla i en en i alla”, 2010.
Klingbergs verk är ett slags passage, med sina vardagliga, skimrande och svängiga mönster omsluter hon alla som åker rulltrapporna och går ner till tåget. Det är vardagliga saker som förvandlats till förtrollande mönster och ljusspel. Att röra sig upp och ner i Triangelns station känns som att förvandlas till skuggor i ett flimrande ljusspel.
Hyllie, rondellen vid arenan Hyllie Boulevard, Mässan, Charlotte Gyllenhammar, ”Mother”, 2016.Bild: Bengt Arvidson

”Både överraskande och humoristiskt”

Hyllie, rondellen vid arenan Hyllie Boulevard, Mässan, Charlotte Gyllenhammar, ”Mother”, 2016.
Tio ton med en diameter på 26 meter är det här ett ömsint, intimt verk. Vattnet strömmar milt över ansiktet. Att verket skulle kallas ”Mother” kom Gyllenhammar på då hennes mor avled samma år som projektet påbörjades, 2008. Konstnären leker gärna med proportioner och förväntningar. Hon fick ju ett genombrott med trädet hon hängde med rötterna upp och kronan ner över Drottninggatan i Stockholm 1993. Och i Wanås har hon vänt upp och ner på en kopia av sin ateljé 2003. Det är både överraskande och humoristiskt då proportioner förändras. Fontänens väldiga bronshuvud är inte bara stort, det är stilla, svalkande och ett ömsint minne av modern.
Finngatan, Lund vid Skissernas museum, Vassil Simittchiev, ”Skulptur”, 1982.Bild: Bengt Arvidson

”Den tunga våldsamheten ger mig associationer till dånande ljud”

Finngatan, Lund vid Skissernas museum, Vassil Simittchiev, ”Skulptur”, 1982.
Simittchievs tidiga Skulptur är ett annat orättvist bortglömt verk. Stålplåten med sina två diabasrullar ligger tätt på marken. Den ena stenen stoppas av en plötslig våg; den blanka ytan påminner om vatten med reflexer av himlen. Och jag tänker förstås på hur Simittchiev klädde Mälarkajen i Malmö med glas några år senare för att låta tunga fordon med ett kras krossa det skimrande ljuset. Skulpturen i Lund är stilla men den tunga våldsamheten ger mig associationer till dånande ljud – maktens stridsvagnar om ni så vill. Men också den stillhet som vatten och ljus kan fylla en med.
Knut den Stores Torg, Lund. Martin Holmgren, ”Monument med gatuakrobat och hund”, invigt 1968.Bild: Bengt Arvidson

”Fräckt balanserande över trafik och alla människor”

Knut den Stores Torg, Lund. Martin Holmgren, ”Monument med gatuakrobat och hund”, invigt 1968.
Motivet är från 1953 då Holmgren vistades i Paris. Han såg den hårda stadsmiljön och sympatiserade med dem som stod utanför. Gatuakrobaten med sin hund mötte han på en trottoar, fräckt balanserande över trafik och alla människor. Holmgren var intresserad av rörelse, figurstudier i vanlig mening tyckte han var ointressant formalia. Han kombinerade olika detaljer tills balans och osäker rörelse skapades. Som här. Figuren kan tyckas attackerad av samhälle och omgivning med sina djupa hugg i sidorna. Och så såg nog Holmgren saken – och det gällde också honom själv. Med sin egensinniga stil inte minst i detta ett av hans främsta verk hör han till de verkligt intressanta och självständiga skulptörerna – inte bara i Sverige.
Gå till toppen