Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Pandemins paradox: De hemlösa & laglösa

”Det är sista vägen och vi är alla fast i skiten”

De fick det alla papperslösa drömmer om men hade redan gått vilse i heroinångorna. I fjärde delen av Pandemins paradox kryper vi ner i ett hål under en järnväg och möter kompisgänget som skäms över sina liv. Bland dem småbarnsmamman Sara som liknar sig själv vid de köttstycken hon brukar stjäla på Ica och sälja till restaurangerna runt Möllan.

Av:
Jens MikkelsenHussein El-Alawi
|

Del 4: De hemlösa och laglösa

Klockan är strax efter 11 när jag ser en kille med tillknycklad dunjacka och en tom ryggsäck slappt hängande över axeln dyka upp vid den utpekade platsen. Han gränslar en damcykel som stått lutad mot en stolpe. Tänder en cigarett och drar ett djupt bloss innan han sakta rullar ut i Malmötrafiken.
Jag har cyklat dit för att med egna ögon se det jag hört rykten om under våren. Att papperslösa afghaner bor i ett hål under järnvägen – mitt i Malmö.
Ingen har velat följa med för att presentera mig – av oro för hur killarna där ska reagera.
– Det är inga dåliga människor. Men de har blivit galna av drogerna och vill inte att nån ska veta deras gömställe, berättar en som vet mer än han vill säga.
Kröp han ut ur hålet? Jag behöver veta mer innan jag tar kontakt. På ett torg försvinner han in på en offentlig toalett och kommer ut med nytvättat ansikte. Trampar sedan vidare, först till Coop, och svänger sedan i en gränd där det under decennier funnits svartklubbar och illegala spelhålor. Pratar med någon som står skymd bakom en bil och cyklar vidare till platsen där rundturen startade. Ser sig hastigt omkring – och försvinner in under betongen.
Lyssna
0:000:00
Vill du hellre lyssna på reportaget?
Hör Jens Mikkelsens inläsning här.
0:000:00
Volym

•••

Öppningen är inte mer än fyra, fem decimeter hög och man måste kravla sig fram på magen och sedan svänga fram benen för att inte ramla med huvudet före ner i mörkret.
Det tar några sekunder innan ögonen ställer in sig och siluetterna klarnar. Av magra kroppar och framsträckta händer – som visar vägen till betonggrottans bästa sittplats.
Nej, nej. Jag bor inte här, jag hälsar bara på en kompis.
– Försiktigt, akta huvudet här, säger en röst på nära nog perfekt malmöitiska.
– Välkommen, du kan kalla mig Purja.
Fler yrvakna unga män hasar sig ut. De är först tveksamma men vi lovar att inte röja platsen, och det avgör saken.Bild: Hussein El-alawi
Jag har med mig fotografen Hussein El-Alawi när vi tar kontakt. Utanför möter vi en kille i blå t-shirt. Hans armar är täckta av spår från självskador och pupillerna så små att hans ögon ser ut att sakna dem helt.
– Nej, nej. Jag bor inte här, jag hälsar bara på en kompis, säger han först.
Sedan går han bort till ingången och ropar in. Fler yrvakna unga män hasar sig ut. De är först tveksamma men vi lovar att inte röja platsen, och det avgör saken.
Takhöjden är inte mer än någon dryg meter och vi måste förflytta oss på huk in i mörkret. Två killar sitter på en svart resårmadrass och turas om att hålla liv i kolbriketterna som glöder vid deras fötter. Röken sticker i halsen. Det luktar svett och urin om den stora matta som rullats ut över stenarna. I ljuset från mobilens ficklampa blänker det till på marken. Det är små bitar av aluminiumfolie. Hundratals.

•••

Under arbetet med reportageserien Pandemins paradox har jag intervjuat ett tjugotal papperslösa som fått hjälp av ett nätverk som stöttat med allt från bostad och fickpengar, utbildning och juridisk rådgivning. Det är insatser som främst finansieras genom insamlingar och ideellt arbete, men också genom bidrag öronmärkta för stadens hemlösa.
Att även hemlösa som saknar uppehållstillstånd får del av offentliga medel chockerade både Magnus Olsson (SD) och Torbjörn Tegnhammar (M). Moderaterna biföll visserligen beslutet att sponsra nätverkets största aktörer, men tyckte nu att det borde vara olagligt att ge stöd till människor utan asylskäl, även barn. Båda hänvisade till en oro för ett växande skuggsamhälle där människor lever i misär.
I hålet under järnvägen krockar den bilden med verkligheten. De papperslösa som får hjälp av nätverket tränar, studerar och är så försiktiga att de – som en av dem uttryckte det – inte ens vågar gå mot röd gubbe. De lever i en utsatt situation som gömda, men inte i misär. Men flera uttryckte att de utan nätverkets stöd hade gett upp för länge sedan.
I hålet förstår jag vad det hade kunnat innebära.
Sali och hans vänner har dragit in en resårmadrass och en matta. Men de har bara en sovsäck.Bild: Hussein El-alawi
Två killar sticker direkt när vi kommer men Samir, Ali, Purja och Sali stannar. Vi blir genast varse att det inte är som vi trodde.
Det är gängets yngste, 19-årige Purja som säger det först:
– Ja, det är klart. Alla här har permanenta uppehållstillstånd.
– Vi hade jobb också, säger en släpig röst i mörkret.
Jag vet inte hur jag hamnade här.
Den tillhör gängets äldste, 27-årige Ali.
– Jag jobbade som svetsare i Landskrona. Jag var duktig och fick jobb innan jag var färdig med praktiken. Men jag hade ingen lägenhet, och sov i bilen. Det gick ut över jobbet för jag var alltid trött och kom ofta för sent. Till slut sa chefen ”det är bättre att du pausar jobbet så att du kan hitta en lägenhet”.
De kommer från Lund, Göteborg, Landskrona, och Hässleholm. Säger att de sovit här sedan värmestugan för unga stängde i mitten av april. Samir och Purja har arbetat inom hemtjänsten, Sali, som vi mötte utanför, jobbade med billackering.
– Jag vet inte hur jag hamnade här. Min syster blev sjuk i Iran, och jag kunde inte åka dit eftersom jag inte hade fått mitt uppehållstillstånd än. Hon dog där. Efter det hamnade jag med fel kompisar, säger Sali.
Längs ena kortsidan står några svarta sopsäckar uppradade.
– Vi samlar upp rester och annat skit. Vi måste hålla rent på grund av råttorna, förklarar Purja.
Sali skrattar till:
– Igår när jag somnat kom en råtta på mig. Jag svär, alltså. Shit, det kommer så mycket råttor här som springer hit och ...
Ingen vill ha det så här. Jag har inte tvättat mina kläder på en månad.
Plötsligt skakar allt omkring oss och rummet fylls av ett öronbedövande ljud när hundratals ton dundrar fram ovanför våra huvuden.
Det är så varje halvtimme, dygnet runt, säger Sali.
– Ibland känns det som att tåget ska rasa ner på oss.
Ingen vill prata om foliebitarna som ligger utspridda runt oss. Men det blir snart tydligt att de spelar en avgörande roll i deras liv.
Klockan är strax efter 13 när de börjar bli rastlösa. Samir sitter på huk och skakar.
– Ingen vill ha det så här. Jag har inte tvättat mina kläder på en månad.
Ali mumlar:
– Vi skulle behöva en chans till.
Ofrivilliga ryckningar plågar Purjas ansikte. Till slut reser han sig upp.
– Vi måste ut en stund.
Ali och Purja eldar för att hålla värmen.Bild: Hussein El-alawi
Coronapandemin har skakat om den globala ekonomin och experterna tycks eniga om att världen är på väg mot den djupaste lågkonjunkturen sedan 1930-talet.
Men en bransch tycks nästan oberörd: Den internationella handeln med heroin.
Pandemin har än så länge varken påverkat produktionen i Afghanistan eller den organiserade brottslighetens förmåga att leverera varan i Europa. De traditionella smugglingsrutterna är fortfarande aktiva, enligt en färsk rapport från Europol och EU:s narkotikamyndighet, EMCDDA, som listar flera stora beslag under den pågående pandemin. Det största – på nästan 2 400 kilo heroin – gjordes efter razzior i fem olika länder – i och utanför Europa – under en operation ledd av turkisk och nederländsk polis.
I några EU-länder har priset stigit och heroinet spätts ut mer än vanligt. Men i stora delar av Europa är priset detsamma och kvaliteten oförändrad, vilket tyder på att tillgången är fortsatt hög.
Bland annat i Sverige.

•••

Nästa gång vi kryper in under betongen ser vi fler ansikten runt elden.
Sayed sticker ut med sitt välvårdade yttre och milda röst. Han kom till Sverige med sin familj för tre år sedan och har både uppehållstillstånd och lägenhet.
Jag skötte skolan och lärarna var nöjda med mig, men sen hände massa saker. Och nu har en flaska parfym fuckat hela mitt liv.
Aryan sticker ut på motsatt vis i sina skitiga kläder och plågade ansikte. Han har haft det tufft de senaste åren. För tre år sedan dömdes han för att ha stulit parfym på ett köpcenter, berättar han, fastän stöldgodset hittades i kompisens väska. Förra året attackerades han av kille med kniv och är säker på att han hade dött om det inte vore för den tjocka jacka han bar. Han lyfter ena benet och knackar på titanskruvarna som läkarna lappade ihop honom med efter att han blev påkörd av en buss.
Heroinet har tagit över deras liv.Bild: Hussein El-alawi
Nu har han fått ett utvisningsbeslut. Nästa vecka är han kallad till återvändandesamtal på Migrationsverket.
– Jag skötte skolan och lärarna var nöjda med mig, men sen hände massa saker. Och nu har en flaska parfym fuckat hela mitt liv.
– Jag har fan aldrig varit i Afghanistan. Jag kommer dö där.
Jag tror inte på gud mer. Migrationsverket är gud nu.
De andra försöker trösta. Håller med om att det är sjukt att man ska straffas för något man inte gjort. Säger att det kanske löser sig ändå.
”Inshallah, kompis”.
Men Aryan är otröstlig.
– Jag tror inte på gud mer. Migrationsverket är gud nu. De styr allt. Jag var ett barn när jag kom hit, och nu har jag förlorat halva mitt liv. Jag orkar inte mer.
”Heroin är den äckligaste drogen som finns. Det är sista vägen och vi är alla fast i skiten”, säger Ali.Bild: Hussein El-alawi
Nu börjar även de andra killarna öppna upp och berätta hur de hamnade i hålet under järnvägen, och vad som håller dem kvar.
Varför tar jag det här bajset? Jag hatar det.
– Heroin är den äckligaste drogen som finns. Det är sista vägen och vi är alla fast i skiten, säger Ali.
De andra tittar ner i marken. Nickar.
– Varje dag när jag tar första blosset säger jag till mig själv: Varför tar jag det här bajset? Jag hatar det.
De hjälps åt att förklara. Att de inte röker för att bli höga, utan för att fungera normalt. Att abstinensen slår till redan efter åtta, nio timmar. Och att de efter ytterligare några timmar inte ens skulle klara att krypa fram till utgången.
– Man får så ont i kroppen, jag svär. Man spyr. Man kan inte hålla sin toalett, säger Sali.
Priset för brunt heroin ligger på mellan 400 och 600 kronor grammet beroende på hur bra kontakt man har med sin kran, som langarna kallas. Ett halvt gram kan räcka för att hålla abstinensen stången. Ett gram för att bli normal, två för att må bra.
– Har jag bara 200 spänn måste jag få det att räcka hela dagen, säger Purja.
Abstinensen kommer smygande medan vi pratar. Han har inget kvar, och inga pengar.
Hur ska du få ihop pengar till mer?
– Jag ska säga ärligt hur det är. Jag är tvungen att tjuva för att fixa pengar, säger Purja.
Vad stjäl du då?
– Vad som helst. Koppar, aluminium, cyklar.
Rån?
– Vi rånar ingen. Nej, nej. Men vi tar från Ica och sånt.
Ali fortsätter:
– Vi tar fisk och kött och sånt och säljer. Folk betalar bra. Restauranger också, runt Möllan. Överallt.
Ibland får de beställningar på prylar eller livsmedel som ska stjälas. Ibland agerar de som mellanhänder för personer utan de rätta kontakterna.
Om du har en krona minus sparkar de på dig och drar fram en pistol.
– Har man tur träffar man en rik person som vill köpa några gram. De är folk som jobbar och har mycket pengar. Vi tar med dem till vår kran och sen kanske man får ett halvt gram som tack, säger Ali.
Säljarna accepterar inte krita. Och den som försöker pruta råkar illa ut, säger Sali.
– De har feta bilar och feta kläder. Om du har en krona minus sparkar de på dig och drar fram en pistol: ”Nästa gång du kommer med minus skjuter jag dig”.
Ali, har överdoserat flera gånger, med flit, och varit en hårsmån från döden. Han har också varit på avgiftning. Men det hjälpte inte.
”Jag svär på min mamma och mitt liv – jag vill inte göra så här mot detta landet. Men det kommer inget blod till min hjärna och det enda jag kan tänka på är att jag måste ha lite till för att bli frisk.”Bild: Hussein El-alawi
– Jag hittar inte vägen. Jag behöver hjälp, inte bara med avgiftning och så ut igen efter sju dagar. Man måste bo nånstans också, annars hamnar man med samma skitkompisar igen.
– Jag svär på min mamma och mitt liv – jag vill inte göra så här mot det här landet. Men det kommer inget blod till min hjärna och det enda jag kan tänka på är att jag måste ha lite till för att bli frisk.
De har satt upp några oskrivna regler som de säger att de hjälper varandra att följa. De röker helst inte hasch, eftersom suget efter rökheroin blir ännu värre då. Och de injicerar inte.
– Jag har sett vad som händer om man börjar med det. Då lever man inte längre. Vi säger till varandra hela tiden att den som skjuter heroin är inte välkommen hit, säger Ali.

•••

Det kallas ”post-put–dipp”, den uppgivenhet som kan drabba asylsökande när de fått det uppehållstillstånd de kämpat för – och drömt om – i flera år.
Det är ingen riktig diagnos men uttrycket är väl känt både inom barn -och ungdomspsykiatrin, och på Maria-mottagningen i Malmö, där Maria Almazidou är enhetschef.
De är satta under mycket hårdare press än andra ungdomar.
Hon har träffat många ungdomar, och unga vuxna, som börjat använda droger för att hantera den stress som en utdragen asylprocess kan innebära.
– Jag pratade nyligen med en kille som har tillfälligt uppehållstillstånd enligt nya gymnasielagen. Han vet att han åker ut från sitt boende i slutet av månaden. Och han vet att om han inte klarar gymnasiet så kommer ett utvisningsbeslut. Och det samtidigt som han mår så dåligt att han är inne i ett aktivt missbruk.
– De är satta under mycket hårdare press än andra ungdomar. Det är helt andra villkor och det försvårar återhämtningen, säger hon.
På Maria Malmö kan personer upp till 25 år få hjälp med avgiftning men prognosen är sämre om den som söker hjälp samtidigt måste bo på härbärge bland aktiva missbrukare.
– Vi vet idag att ska man lyckas komma tillbaka till ett liv utan droger så är bostadsfrågan väldigt viktig.

•••

Det är kväll när vi hälsar på en tredje gång. Välklädde Sayed är tillbaka och han har en ”nolletta” [0,1 gram] med sig som han snart ska dela med de andra. Och mitt emot honom på den svarta resårmadrassen sitter småbarnsmamman Sara. Hon är 25 år, född och uppvuxen i Stockholm. Utbildad undersköterska men har också jobbat som telefonförsäljare, personlig assistent och kock.
Brunt heroin kallas också horse, smack, hell dust.Bild: Hussein El-alawi
När hon får höra att vi ska skildra hur utsatta grupper påverkas av pandemin målar hon upp en scen från sitt kaotiska vardagsliv som för tankarna till den kolsvarta dramakomedin ”Trainspotting”. Den utspelas på Ica mellan Möllan och Triangeln. Sara har ryggbiff och entrecote under jackan, och låtsas som hon alltid gör i dylika situationer, att prata i telefon när hon plötsligt stoppas i kassan.
– Så jag bara ursäkta ser du inte att jag pratar i telefon. Butiksbiträdet blir helt ställd. Men när jag tar ett steg till börjar det tjuta, för de har tydligen börjat sätta larm på ryggbiffen och skaffat en vakt för att jag snott så mycket. Så jag får typ trycka mig förbi kassörskan och hon får ju inte ta i mig på grund av corona. Så jag springer och springer, och vakten springer efter. Och då snubblar jag och gör världens kullerbytta. En kille kommer fram och frågar hur det gick, och hjälper mig att plocka upp alla köttpaket som ligger utspridda runt mig. Så jag rafsar ihop allt och gömmer mig på den där skolan.
Även Sara finansierar sitt missbruk genom att stjäla kött, fisk, parfym och märkeskläder som hon sedan säljer till upparbetade kontakter som betalar en tredjedel av butikspriset.
– Restaurangerna runt Möllan, och överallt, älskar lax, ryggbiff och pistagenötter, säger hon och skrattar.
"Min mamma bjöd mig på droger, det var så jag började", säger småbarnsmamman SaraBild: Hussein El-alawi
Sara fortsätter att berätta om pandemins paradoxala konsekvenser.
Hon skulle vara den där coola morsan, liksom.
– Detta är bästa tiden att stjäla i butiker för de får ju inte ta i en.
De andra nickar instämmande.
Hur hamnade du här?
– Min mamma bjöd mig på droger, det var så jag började. Hon skulle vara den där coola morsan, liksom.
Hon har svårt att sätta fingret på en enskild orsak som fick hennes liv att rasa samman. Det finns många. ”Coola morsan” som visade hur man rullar en joint. Pojkvännen som lurade i henne rökheroin när hon var femton. ”Psykopaten” som injicerade heroin i hennes arm när hon låg utslagen i hans lägenhet. Sambon som slog när ingen såg. Vännerna som utnyttjade henne när hon mådde som sämst. Depressionen.
I domstolarnas register kan man följa Saras liv från de första stölderna och narkotikainnehaven som femtonåring till händelsen som fick myndigheterna att ta dottern ifrån henne.
Man måste vara nästan döende för att socialen ska hjälpa en.
Hennes ögon tåras när dottern kommer på tal. Hon är fyra år nu och bor hos en släkting. Sara har inte sett henne på snart två år och får inte ens prata med henne förrän hon visat att hon kan hålla sig drogfri. Istället skickar hon presenter, och brev där hon försöker förklara så pedagogiskt hon kan att mamma är sjuk.
– Jag vill få det stabilt så att jag kan träffa min dotter. Det är det enda jag vill men det är svårt när man inte får hjälp. Man måste vara nästan döende för att socialen ska hjälpa en.
– Folk dömer en, speciellt om man går på heroin, och ännu mer om man är tjej och umgås med somalier och afghaner. Då kollar folk på mig som om jag är dum i huvudet. Hur vågar du umgås med utländska killar när du blev utsatt för våldtäkt av en utländsk kille? Men döma människor är det sista man ska göra.
Det är viktigt att ha bra killkompisar när man är kvinna och hemlös, fortsätter Sara. Som kan ställa upp och försvara en. Hon trodde att killen som våldtog henne var en sådan kompis. Och han som också var i lägenheten men inget gjorde.
– Det fanns dna, märken och han erkände i ett sms. Men polisen verkade mer intresserade av att han inte hade tillstånd att bo i Sverige. Så han utvisades till Italien. Jag hängde ut honom överallt för att varna andra tjejer. Men Malmö är inte så stort och hans vänner hotade mig, och hånade mig.
– Vissa killar ser mig som en köttbit, liksom. Jag är ingen köttbit. Men de här är fina människor med stora hjärtan. Det är oftast de som är mest hjälpsamma och förstående, liksom.

•••

Sayed har plockat fram sin lilla sten. Ali har hjälpt honom att rulla ett rör av aluminiumfolie. Lågan från tändaren hettar upp heroinet som släpper ifrån sig en svart olja som förångas.
Medan Sara suger in röken tar en frän lukt av parfym blandat med kattpiss över rummet.
Samir, Sali, Ali, Sayed och Sara har pratat i mun på varandra hela kvällen. Nu sitter de tysta i flera minuter, medan de delar en cigarett. Nikotinet gör att heroinet verkar fortare, mumlar någon.
Sayed tittar upp.
Man fattar inte att man är beroende förrän det gör ont i kroppen.
– I Iran var jag livrädd för heroin för mina kusiner rökte och det var kaos. Det var inget liv, säger han.
Det var en kompis som övertalade honom att testa. Han tjatade om att man känner sig stark och lätt i kroppen. Så Sayed tog ett bloss och upptäckte att kompisen hade rätt. Den veckan rökte de varje dag – tills pengarna var slut och kroppen värkte som om den skulle gå sönder.
– Man fattar inte att man är beroende förrän det gör ont i kroppen. Jag har försökt sluta själv många gånger. Och jag har varit hos socialen för att få behandling, men de sa att alla handläggare är upptagna i minst en månad, på grund av coronan.
Sara säger att hon överdoserat fler gånger än hon kan minnas och att hon en gång var död i två minuter. Det enda som håller henne vid liv är ett diffust hopp om att få tillbaka sin dotter. Men just nu orkar hon inte ta tag i det.
Vi måste visa att vi är glada ibland också i all misär.
Sara får plötsligt ett skrattanfall när hon berättar hur hon träffade Ali första gången, i en gränd mitt i natten. Hon var kall och skakig, och misstog Ali för hennes langare.
– Jag mådde så dåligt, jag skällde och skrek. Och han bjöd lite. Det var så vi blev kompisar.
– Vi måste visa att vi är glada ibland också i all misär. Det är inte bara dåliga sidor och det skulle kännas mycket jävligare om man inte hade människor omkring sig som tar hand om varandra. Detta är den familj jag har just nu.
Hela grottan gungar när ännu ett tåg dundrar fram över våra huvuden. För varje bloss blir samtalet trögare. Sara går med på att ses igen för att fortsätta intervjun.
Så blir det inte. I ett sms skriver hon att hon och Ali är hemma hos hans bror utanför Malmö, och att hon ska försöka tända av. I nästa sms förklarar hon att suget blev för starkt och att hon lämnat vännerna i Malmö och befinner sig i Göteborg.
Sedan svarar hon inte längre på messenger. Det är tyst i två veckor. Men så ringer hon.
– Det har hänt lite grejer. Det är därför jag inte svarat.
Rösten spricker.
– Jag har blivit våldtagen igen.
Lyssna
0:000:00
Pandemins paradox: De hemlösa & laglösa
Lyssna på Jens Mikkelsens inläsning av reportaget här.
0:000:00
Volym
Några av personerna i reportaget har egentligen andra namn.
Läs också Viruset väcker hopp i Malmös skuggsamhälle
Läs också Studier på liv och död – i århundradets värsta kris
Läs också Hemligt nätverk har gjort Malmö till fristad för papperslösa