För knappt tre år sedan gav Jelena Dokic, tidigare världsfyra och semifinalist i Wimbledon 2000, ut självbiografin ”Unbreakable” tillsammans med den australiska journalisten Jessica Halloran.

I boken beskrev tennisstjärnan, som är född i forna Jugoslavien men nu bor i Melbourne, Australien, i detalj fysiska och psykiska övergrepp från sin pappa Damir före och under sin tid i den absoluta världseliten i början av 2000-talet.

– Jag har gått igenom mycket, säger Jelena Dokic till The Telegraph och fortsätter:

– Men det fanns inte många alternativ. Antingen skulle jag ta mig igenom det eller ge upp. Jag var nära att begå självmord vid ett tillfälle. Oavsett hur illa min pappa misshandlade mig, genom våld och mobbning, var jag alltid som jag var med tennisen: Villig att hitta en väg ut. Jag trodde på att det fanns något bättre, en lösning. Det var det jag kämpade för, att en dag få ett bättre liv.

Den här veckan skulle årets Wimbledon ha inletts, men på grund av coronapandemin har årets upplaga av den prestigefyllda grand slam-turneringen ställts in.

För 20 år sedan, vid 17-års ålder, tog sig Dokic överraskande hela vägen till semifinal på gräsplanerna utanför London, där hon slogs ut av amerikanskan Lindsay Davenport.

På läktarplats vände då Dokic pappa henne ryggen efter förlusten och i berusat tillstånd kallade han henne senare för ”patetisk”, ”en hopplös kossa” och vägrade att ge henne tak över huvudet den natten i Storbritanniens huvudstad i juli 2000.

Det många inte visste då var att Damir även slog sin dotter. Decennier senare har Jelena Dokic, som inte längre har någon kontakt med sin pappa, försonats med sina erfarenheter.

– Jag hoppas att vi aldrig får se ett fall som mitt igen, säger 37-åringen, som bland annat jobbar som tenniskommentator och föreläsare, och tillägger:

– Men om vi gör det litar jag på att det avslöjas på ett helt annat sätt.