Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Elina Pahnke: Kletigt, Linda Skugge!

I en intervju med Lena Andersson får vi veta mer om Linda Skugges beundran för författaren. När Åsa Linderborg träffar Ivar Arpi är de kritiska frågorna som bortblåsta. Men om journalisten slutar att ställa kritiska frågor, vem ska då göra det?

Författaren Lena Andersson intervjuades i helgens Svenska Dagbladet av Linda Skugge.Bild: Fredrik Sandberg/TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Skribenten Linda Skugge ombeds av Svenska Dagbladet att intervjua författaren Lena Andersson. Men hon törs inte, eftersom hon beundrar Lena Andersson alldeles för mycket. Hur ska Linda Skugge, som enligt sig själv inte ens kan "stava till orden behavioristiskt och fenomenologiskt utan att ta hjälp av datorns stavningskontroll” och som ”är lite kär i Lena” kunna mäta sig mot det intervjuobjekt som hon till slut ändå avgjort ska träffa?
Resultatet blir en intervju publicerad i Svenska Dagbladets söndagsbilaga där vi får veta mindre om Lena Andersson och mer om Linda Skugge. Hur hon ser på allt ifrån sin egen orgasm till att hon tuggar med öppen mun. Men kanske framför allt hur hon betraktar sitt intervjuobjekt (”tydlig, rak och väldigt rolig ... och alldeles, alldeles underbar”).
Hela greppet handlar om att göra texten så transparent som möjligt. Vilket inte bara gör den ovanligt kletig och självupptagen, utan också befriar Lena Andersson från all eventuell granskning.
Den slutgiltiga produkten är sannolikt inte slumpartad, utan har snarare blivit uppmuntrad av en redaktör som följt en växande trend.
Kristoffer Triumf driver sedan 2012 intervjupodden Värvet.Bild: Alexander Larsson Vierth/TT
När Kristoffer Triumf för åtta år sedan startade intervjupodden Värvet ansågs den vara en frisk fläkt i offentligheten. Formen var egentligen inte ny, men det som stack ut var samtalsformen, där kritiska frågor byttes ut mot gemytligt snack. 2013 nominerades han till Stora journalistpriset som årets förnyare. ”Att locka de svåraste intervjuobjekten till sitt köksbord och nå en bred publik är inget lätt värv”, var motiveringen.
Fem år senare bjöds Jimmie Åkesson in till Kristoffer Triumfs köksbord och konceptet kändes inte lika ofarligt längre. Istället ifrågasattes formatet som den ultimata normaliseringen av ledaren för ett rasistiskt parti.
Men vid det laget var Kristoffer Triumf inte längre ensam om sitt vurmande för det goda samtalet. Under åren som passerade efter att Värvet startats hade den politiska spelplanen förändrats. Och de kända profiler som vill bjuda in lite vem som helst till köksbordet har blivit allt fler.
Navid Modiri startade podden ”Hur kan vi?” och bjöd in högerextremisten Ingrid Carlqvist – som utan mothugg ifrågasatte hur många som dött i Förintelsen.
Året efter kom dramatikern Stina Oscarsons serie ”Den polariserade debatten”, också den i Svenska Dagbladet, där syftet var att ”komma ifrån det uppskruvade tonläget” i dagens debattklimat.
Stina Oscarson höll i samtalsserien "Den polariserade debatten" i Svenska Dagbladet.Bild: Joel Nilsson
Det är också jakten på förståelse som motiverar Aftonbladets nya intervjuserie ”Mina första 18 år”, där Åsa Linderborg träffar personer hon säger sig vara nyfiken på. I första delen träffar hon Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi. Snabbt viftas kritiken mot honom bort som en ”frustration över att Arpi vill prata om frågor som de så kallade progressiva inte vill prata om, för att frågorna är för jobbiga helt enkelt”.
Likt de senaste årens samtalsserier reduceras motståndares kritik till beröringsskräck och brist på förståelse. Det är inte partiledares och ledarskribenters politiska utgångspunkt som är källan till konflikt, utan det faktum att de blir kritiserade.
När Ivar Arpi skriver om Black Lives Matter-rörelsen att det inte är "jämlikhet man eftersträvar, utan underkastelse" eller pratar om livsavgörande vård för transpersoner som ett "gigantiskt experiment där ingen vet vad konsekvenserna blir" bör han också bemötas som den politiska skribent han är.
Istället kan ett fotografi som bildsätter Åsa Linderborgs intervju få illustrera dagens journalistik. Här sitter hon bredvid Ivar Arpi och skrattar förnöjt. Det är en bild som på många sätt är talande för samtalet som journalistisk trend: inte bara för att den understryker hur trevligt de har det ihop, utan också för att journalisten lyfts fram som jämbördig med intervjuobjektet.
En berättelse om Ivar Arpi blir en berättelse om Åsa Linderborg och en intervju med Lena Andersson lär oss om Linda Skugges dejtingliv.
Ivar Arpi intervjuas i Aftonbladets nya serie "Mina första 18 år".Bild: Staffan Löwstedt/SvD/TT
Men om journalisten blir kompisen, vem ska då vara journalisten?
När Jimmie Åkesson och Ivar Arpi och Chang Frick får ta plats i fåtöljen kan en lismande intervju med Lena Andersson tyckas vara en struntsak i sammanhanget. Att nämna henne handlar inte om att likställa hennes makt med Jimmie Åkessons – snarare visar exemplet hur detta eftersträvansvärda goda samtal nu återfinns allt oftare i journalistiken.
Även om Lena Andersson inte är partiledare är hon en offentlig röst med stort inflytande. Däri ligger själva kärnan. Den som en röst har, som uttalar sig tvärsäkert och högljutt, är också den som blir beundrad och oemotsagd.
Inte är det de maktlösa som får sitta och berätta om sin barndom och bre ut sig om sina åsikter utan kritiska följdfrågor. Nej, de får istället veta att de är ointresserade av att samtala och att de inte har förstått vad dessa människor egentligen tycker och tänker. Och så snuttifieras makten, oskadliggjord till en gullig kompis som bara behövde någon att snacka med.
Gå till toppen