Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Åsa Linderborg: Därför är jag nyfiken på de konservativa

Aftonbladetjournalisten svarar på kritiken mot hennes Ivar Arpi-intervju.

Åsa Linderborg.Bild: Pontus Lundahl/TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
För ett par veckor sedan intervjuade jag en av Sveriges mest kontroversiella opinionsbildare, Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi, om hans första arton år i livet (Aftonbladet 20 juni). Frågan jag ställde var lika öppen som okonstlad: Vad i din uppväxt pekar fram mot den du är i dag?
Artikeln, den första i en serie, publicerades en lördagskväll och fick 176 000 klick på två timmar. Den genomsnittliga lästiden mättes till över fem minuter, vilket är mycket nu när de flesta knappt ens scrollar sig fram. Men lika snabbt som klicken rasslade in, lika hastigt formerade sig det vänsterliberala kommentariatet enligt förväntat mönster: Ska hon bara intervjua män? Vita människor? Konservativa?
Svar: Nej, nej och nej.
I HD och Sydsvenskan (2 juli) menar Elina Pahnke att jag gullar med Arpi. I samma artikel tar hon upp Kristoffer Triumfs intervju med Jimmie Åkesson, Navid Modiris podd med förintelserelativisten Ingrid Carlqvist, Stina Oscarsons serie ”Den polariserade debatten” i Svenska Dagbladet, liksom Linda Skugges intervju med Lena Andersson i samma tidning.
Jag tänker inte svara för Triumf och Modiri, men jag vill påpeka att exemplet med Skugge är väl udda. Det är också Skugges ”lismande” intervju som irriterar Pahnke mest. Skugge finner nämligen Lena Andersson ”tydlig, rak och väldigt rolig ... och alldeles, alldeles underbar”. Så får man tydligen inte uppfatta Lena Andersson.
Alla som följer svenska kultursidor vet att författarintervjuer utmärker sig för att vara allt annat än ”granskande” på det sättet Pahnke efterlyser. Det är det litterära verket som risas eller rosas, sällan människorna bakom det. Och det var just författaren Lena Andersson som Skugge var nyfiken på, inte idékritikern (eller maktmänniskan, som Pahnke vill göra henne till). Skugge är tydlig med att hon aldrig läser Lena Anderssons kolumner i DN då abstraktionsnivån går henne över huvudet. Hon är intresserad av romankonsten.
Visserligen brukar Lena Andersson själv framhålla att hon skriver romaner om idéer (vilket inte ska förväxlas med idéromaner), men man kan mycket väl, så som Skugge gör, ha stor behållning av böckerna utan att greppa tankegodset i hela dess vidd. Pahnke nämner inte vilka teman Skugge borde ha tagit upp, det vill säga, vad med Lena Andersson som är ett sådant stort problem att hon ska jämföras med Jimmie Åkesson och Ingrid Carlqvist.
Pahnke har naturligtvis rätt i att Journalistiken med stort J ska vara kritisk, men även andra slags möten kan resultera i något essentiellt. Jag har polemiserat mot Ivar Arpi i åratal, och det kommer jag fortsätta göra. Det finns också tillfällen när jag har hållit med honom. Jag utesluter inte att det kommer att hända igen.
Jag gjorde min intervju med Arpi mot en fond av den massiva kritik som redan är behäftad med hans namn. Även Stina Oscarsons intervjuer ska ställas i relief till någonting. Hon menar att det offentliga samtalet är fastlåst i sina positioner, hon vill väcka liv i dialektiken och få pendeln att svänga igen. Ambitionen är lovvärd, men projektet visade sig svårt.
Jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna anlägga ett kritiskt perspektiv på Ivar Arpis uppväxt, alla självbiografiska utsagor måste ju vara färgade av den som berättar. Jag menar att det finns ett egenvärde i det. När Ivar Arpi sätter ord på barndomens formativa år ger han oss vissa nycklar till det furiösa temperament med vilket han i vuxen ålder attackerar omvärlden. Han säger också någonting där om Upplysningen som borde intressera den som vill förstå varför det offentliga samtalet i stort sett har pajat.
Samtalsjournalistik är en särskild genre och den ska diskuteras. Det finns en tendens att mediehus och poddare klickfiskar genom att uppmärksamma de konservativa profiler som nyss tillhörde de onämnbara. Dem som jag menar att man faktiskt gör rätt i att vara nyfiken på eftersom det är kring deras högra axel som snart all politik kommer snurra.
Det känns som om Elina Pahnke far efter något mer än det problem hon formulerar, men i hennes text skymtar jag det som är så sorgligt med rätt många företrädare för just kulturvänstern: Rädslan över vad som kanske skulle hända med en själv om man råkar finna något mänskligt även hos en meningsmotståndare.
Gå till toppen