Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Min mormor ringer och gråter – och jag får inte komma och hjälpa till

Jag undrar förtvivlat hur politiker och högre tjänstemän på allvar menar att ytterligare neddragningar av det så viktiga - livslust och glädje i det lilla - ska fungera när det inte fungerar när det som behövs bäst, skriver Jonas Malm.Bild: Hussein El-alawi
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Liksom många andra anhöriga är jag förtvivlad över hur ansvariga i Burlövs kommun hanterar situationen på boendet Boklunden i Arlöv, där i juni covid-19 bröt ut igen. Vi fick återigen den 15 juni veta att alla var isolerade på sina rum.
Medan träden spruckit ut i grönt och fåglarna sjunger i den varma solen ringer min mormor från sitt vårdboende och gråter.
Hon gråter därför att hon återigen blev inskickad på sitt rum och inte får lämna rummet. Den 1 maj var första gången, och den 15 juni var det dags igen.
I maj fick hon sitta på rummet i tre veckor, med dålig hörsel, dålig syn och helt ensam utan möjlighet att gå ut, eller att träffa andra människor.
Mormor ringer och gråter, och jag kan inte göra något mer eftersom jag inte får besöka henne. Hon sitter nu på sitt rum, utan relevant information om hur frågan hanteras, eller det viktigaste för henne – få information om när hon får träffa sina nära och kära igen.
Mormor sitter på sitt rum, medan vi i familjen på nytt försöker nå en ansvarig på boendet för att höra vad som händer och vilka planer som finns.
Mormor ringer och gråter, och jag frågar henne om personalen som lämnar mat tre gånger om dagen och lämnar medicin har skyddsutrustning, och mormor säger nej.
Mormor är ensam och personalen springer in med maten och försvinner snabbt igen. Ingen har tid att stanna och berätta eller tala en stund mer än undantagsvis.
Jag förklarar för mormor att förhoppningsvis behöver du bara vara två-tre veckor på rummet även denna gång så de är säkra på att du inte fått smittan. Samtidigt fortsätter personal att komma in tre-fyra gånger om dagen utan skyddsutrustning.
Jag frågade i mitt samtal under första utbrottet med ansvarig vad som händer om mormor blir sjuk? ”Det bestämmer sjuksköterskan” säger hon.
Men om mormor blir sjuk så orkar hon inte äta, kan hon få dropp- eller näringslösning på boendet? Svaret uteblir. Jag vill inte utsätta min mormor för en respirator, det skulle hon förmodligen inte klara ändå. Jag har också respekt för de prioriteringar som måste göras. Men hon skall inte behöva dö av uttorkning utan att få en chans.
Vid första utbrottet skulle vi som anhöriga blivit uppringda och fått information – men ingen kontaktade oss. Jag lider med personalen på boendet som säkerligen gör allt de kan, men de har inte fått rätt verktyg och är allt för underbemannade för att hinna ta hand om, och trösta de boende.
Jag läser i tidningen att socialnämnden i Burlövs kommun nu drar ned ytterligare på verksamheten, i tider där extra insatser bokstavligen gör skillnad mellan liv och död, väljer socialnämnden, kommunfullmäktige och de styrande i Burlövs kommun tyvärr det senare. För trots att det påstås finnas extra personal under covid-utbrotten har det inte funnit tid mer än undantagsvis. Jag undrar förtvivlat hur politiker och högre tjänstemän på allvar menar att ytterligare neddragningar av det så viktiga - livslust och glädje i det lilla - ska fungera när det inte fungerar när det som behövs bäst.
För när allt det här är över finns det ändå inte tid.
För endast den som blivit inlåst i sitt lilla rum, utan möjlighet att välja att få frisk luft, utan att få välja mat man tycker om, eller att blir omkramad av någon enda människa vet vad skillnaden är – skillnaden mellan livslust och att vilja dö.
Vi är förtvivlade, för de enklaste frågor som en nattlampa som inte lyser fixas inte på boendet, och jag får inte gå in och hjälpa till
Vi är förtvivlade, för en liten promenad med frisk luft som gör så stor skillnad får inte göras, där vi som anhöriga på avstånd ändå kan träffas utomhus.
Vi är förtvivlade, för mormor får inte den omsorg hon är värd och har rätt till. Men sedan i måndags är karantänen över för denna gången, och även om vi nu äntligen med ett plexiglas kan se varandra igen, så kan vi inte hjälpa, inte kramas och inte göra utflykter.
Politiker och tjänstemän i Burlövs kommun, jag har överlåtit min mormor till er, och jag är förtvivlad!
Jonas Malm
Lars Wästberg, socialchef i Burlövs kommun, och Boklundens enhetschef Helene Nilsson avböjer att svara på texten med motiveringen att man inte kommenterar enskilda fall.
Gå till toppen