I drygt 60 år har medborgare i de nordiska länderna kunnat resa utan större svårigheter och utan pass inom Norden. Det var före flyktingkrisen 2015. Sedan dess har gränsen mellan Danmark och Sverige stängts upprepade gånger och under coronapandemin har svenskar mötts av gränskontroller även i Norge och Finland. Både forskare och politiker menar nu att de nordiska relationerna måste förbättras.

En av dem är Sveriges Nordenminister Anna Hallberg (S). ”Vi har jobbat för att gränserna inte ska kännas i vardagen och nu är det så tydliga gränser att man blir väldigt bekymrad”, säger hon till TT.

Enligt Johan Strang, Nordenforskare på Helsingfors universitet, används stängda gränser numera som ”en universallösning på vilket politiskt problem som helst”. Liksom Hallberg ser han med oro på utvecklingen för det nordiska samarbetet. Strang menar att det som sker nu är ett symtom på en mer nationalistisk hållning i Norden och att länderna för 20 år sedan istället skulle ha försökt lösa krisen tillsammans.

Det nordiska samarbetet sträcker sig långt tillbaka i tiden. Möjligheten att resa mellan länderna utan pass infördes långt innan det nu gällande europeiska Schengensamarbetet. Redan 1952 infördes passfrihet. 1958 avskaffades de inre gränskontrollerna mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige.

Gränsen mellan Danmark och Sverige har de senaste åren stängts för att förhindra flyktingströmmar, kriminalitet och nu virusspridning. Det är förstås mycket enklare politiska åtgärder att stänga gränser och peka finger åt Sverige, än att ta tag i de politiskt svåra frågorna kring kriminalitet och coronapandemin. I båda fallen kan danskarna åtminstone vara nöjda med att de lyckats bättre än svenskarna. Fast även det kan ifrågasättas i ett regionalt perspektiv, med tanke på att smittspridningen har varit mer omfattande i Köpenhamn än i Skåne.

Utvecklingen är skadlig för Öresundsregionen. Det är inte särskilt lockande att skaffa arbete eller bostad på andra sidan Sundet när det finns en ständigt överhängande risk att de dagliga resorna blir, om inte omöjliga, så i alla fall krångliga och tidskrävande. Liknande problem har nu uppstått på gränsen till Finland i Haparanda och på många platser längs den svensknorska gränsen.

I det första skedet är det främst näringar som turism och gränshandel som får lida av stängda gränser, men på sikt kan konsekvenserna bli värre. Känslan av gemenskap och viljan att hjälpas åt minskar när ländernas invånare ser på varandra med misstänksamhet.

Det är dessutom tveksamt om de stängda gränserna har haft effekt i att bromsa smittspridningen. Som den danske Venstrepolitikern Bertel Haarder har påpekat bryr sig viruset inte om nationella gränser. Han har ifrågasatt nyttan av åtgärden och kritiserat danskarnas inställning till sina grannländers medborgare. Om smittspridningen är lika stor på två sidor om en landsgräns spelar det ingen roll vilken sida befolkningen turistar på, menar han och konstaterar att danskarna måste sluta se det ”som om alla olyckor kommer från 'de andra'”.

För knappt ett år sedan möttes de nordiska regeringscheferna i Reykjavik för ett traditionellt sommarmöte i Nordiska ministerrådet. De lade då fram den gemensamma visionen att Norden till 2030 ska vara världens mest hållbara och integrerade region. Med dagens stängda gränser låter målet nästan tragikomiskt. Likaså uttalandet att de nordiska länderna är starkare tillsammans.

Än finns det tid att byta kurs. Till exempel kan Anna Hallberg göra något som är rätt ovanligt för svenska Nordenministrar – prata mindre och agera mer. Vara mindre bekymrad och i stället fokusera på verkliga gränshinder. Det finns att göra.