Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Ett enskilt fall ger inte svar på om dödshjälp bör tillåtas.

Frågan om dödshjälp har denna gång väckts av läkaren Staffan Bergström som hjälpte en ALS-sjuk man att dö.Bild: Stina Stjernkvist/TT
Detta är tidningens huvudledare. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
I måndags intervjuades Per Maritz av Dagens Nyheter. Dagen efter var han död. Han hade då fått hjälp av läkaren Staffan Bergström att avsluta sitt liv.
”Jag plågas på. Min dag består av att överleva, genom att försöka andas. Att inte kunna sköta sin hygien. Vara inkontinent. Få kramper, inflammationer och känna panikångest när jag inte kan andas”, skrev Maritz i ett Facebookinlägg kortföre sin död.
För två år sedan fick han diagnosen ALS, en sjukdom som gör att nervceller i hjärnan, hjärnstammen och ryggmärgen dör. Musklerna förtvinar och kroppsdelar förlamas successivt tills det inte längre går att andas.
Maritz skulle ha rest till Schweiz för att få hjälp att dö, men på grund av landets karantänsregler blev planen inställd. Det var då han skrev inlägget som gjorde att han fick kontakt med Bergström. I tisdags fick Maritz ett glas med en dödlig dos pentobarbital utblandad i en smoothie. På så sätt kunde hans liv avslutas på det sätt han önskade, med familjen vid sin sida.
Till DN framförde Maritz flera viktiga argument för läkarassisterad dödshjälp: Att varje människa bör ha rätt att få besluta om sin egen död, precis som hen har rätt att besluta hur hen vill leva sitt liv. Och hur svårt det är att göra det utan en läkares hjälp. De metoder en individ ensam kan ta till för att avsluta sitt liv är antingen osäkra, plågsamma eller dramatiska.
Det är lätt att förstå det lidande som personer som Per Maritz upplever och att sympatisera med viljan att själv få besluta om sitt liv. Att vara dömd till att bevittna hur ens kropp långsamt förtvinar tills andningen upphör kan vara en skrämmande tanke.
Problemet är att frågan om lagstadgad rätt till dödshjälp handlar om mer än enskilda individers önskemål. I värsta fall tvingar det fram ett politiskt ställningstagande om vad som är ett meningsfullt liv.
Det finns i huvudsak två modeller som tas upp i diskussioner om dödshjälp: Oregonmodellen och Beneluxmodellen. Den förstnämnda innebär att människor som kommer att avlida av en obotlig sjukdom inom sex månader kan få tillgång till en drog som de själva intar. Med Beneluxmodellen krävs inte att individen är obotligt sjuk, det räcker att ha ett "olidligt lidande", och individen kan antingen själv ta en drog eller få aktiv hjälp av en läkare som ger en spruta.
Beneluxmodellen är mest problematisk, eftersom den kräver en definition av vad som är ett "olidligt lidande". Med andra ord en definition av vilket liv som inte är värdefullt nog att leva. En sådan diskussion är i sig oerhört problematisk, men kan också medföra ett sluttande plan där fler och fler tillstånd definieras som "olidliga".
Men även Oregonmodellen medför svårigheter. Framför allt måste det gå att säkerställa att det är personens egen vilja att dö. Hen får inte vara under påverkan från sin omgivning, måste vara vid sina sinnens fulla bruk och bör inte känna någon ambivalens. Det finns risk att personen influerats av andra med liknande sjukdomsbild, att hen vill underlätta livet för sina anhöriga eller att döden tillfälligt framstår som lockande efter ett negativt sjukdomsbesked.
Inte minst är det svårt att avgöra vad det betyder att vara vid sina sinnens fulla bruk – de flesta skulle sannolikt hålla med om att en djupt deprimerad människa inte kan sägas vara det. Som deprimerad har man en orealistiskt negativ bild av sin framtid. Men inte heller människor som är psykiskt friska kan sia om sin framtid. Något kan inträffa i morgon som gör att upplevelsen av livet förändras.
Det finns fall, som Per Maritzs, där erbjudandet om dödshjälp verkar legitimt. Att döma av hans uttalanden i DN, läkaren Bergströms bedömning av hans avsaknad av ambivalens och hans familjs vetskap om att detta länge varit hans önskan, förefaller det inte mer än rätt att han själv fick avgöra att det var dags att dö.
Men den principiella frågan är mycket svårare än vad ett enskilt fall kan få den att verka. Att svenska politiker tvekar är fullt förståeligt. En bred parlamentarisk utredning skulle kunna sprida ljus över frågan om dödshjälp.
Gå till toppen