Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Hon forskar om läkaren som ledde de ökända kariesexperimenten på Vipeholm

Hur tänkte och kände Hugo Fröderberg, sjukhuschef på Vipeholm och den som på 40-talet ledde de omtalade kariesexperimenten på de intagna? Vad drev honom?
Nu ska två Lundaforskare göra en studie av överläkare Fröderberg och sjukhusets verksamhet.

Elin Bommenel ska tillsammans med forskarkollegan Anna Tunlid gå igenom Vipeholmschefens och sjukhusets arkiv.Bild: Moa Dahlin
Elin Bommenel och Anna Tunlid har också siktet inställt på att reda ut om det verkligen förekom aktiv dödshjälp, eutanasi, på de intagna ”sinnesslöa” personerna.
De båda ska gå igenom allt som finns i arkiven om Fröderberg och Vipeholm.
– Jag tror att Hugo Fröderberg hörde till ett fenomen. Ett fenomen som är en viktig del av vår självförståelse och som påverkade de funktionshindrades situation väldigt mycket.
– De har behov av att förstå sin historia som grupp och där är Hugo Fröderberg och hans kollegor centrala, säger Elin Bommenel.
Fröderberg var överläkare och chef för Vipeholms sjukhus från starten 1935 fram till 1963. Här vårdades då personer som till skillnad från de ”sinnesjuka” inte betecknades som sjuka utan som ”sinnesslöa”.
– Som ”sinnesslö” ansågs man ha en intellektuell funktionsnedsättning, utan utsikter till andra förbättringar än att omvärlden skulle förstå en bättre, säger Elin Bommenel.
Framför allt två saker från Hugo Fröderbergs Vipeholmstid har hamnat i fokus på senare år: experimenten med att ge de intagna karies och frågan om ifall eutanasi användes på sjukhuset.
Kariesexperimenten genomfördes på 40-talet när myndigheterna ville veta hur karies uppkommer. De intagna på Vipeholm utsågs till testpersoner och gavs sötsaker som förstördes deras tänder. Elin Bommenels doktorsavhandling från 2006 handlar just om dessa experiment.
– Hugo Fröderberg hade mycket strikta direktiv, han var oerhört detaljstyrd uppifrån av Medicinalstyrelsen, nuvarande Socialstyrelsen. Samtidigt hade han inte tid att vara ute i vården så mycket, all tid gick åt till administration av sjukhuset.
– Så i praktiken tror jag att själva vården utformades ute på avdelningarna, av personalen. Jag misstänker att Fröderberg nog inte hade så mycket koll, säger Elin Bommenel, som bland annat ska studera överläkarens egna brev och skrivelser.
Vipeholmschefen och överläkaren Hugo Fröderberg med övrig personal 1954.Bild: Sydsvenskans arkiv
Hon funderar över vad som drev Hugo Fröderberg.
– Att utbilda sig till läkare var på den tiden en metod för att göra en klassresa, och ett sätt för medelklassens män att få spela en roll i framväxten av den nya välfärdsstaten. De var besatta av att vara viktiga och göra insatser, att få prestige. Men att arbeta med sinnesslövården gav ingen prestige, ingen läkare ville ha tjänsterna där.
Så antingen insåg de som trots allt tog jobben att de inte skulle vinna någon prestige, men grep sig an uppgiften som en samhällsinsats och ett kall, påpekar Elin Bommenel. Eller också förstod de först senare och blev besvikna över att ingen kom och sa "tack".
– De jobbade 60-timmarsveckor utan att få nån cred för det. Samtidigt utformade de vardagen för massor av människor, på Vipeholm fanns 1 000 patienter.
Elin Bommenel hoppas förstå Fröderbergs tankar och känslor, men är medveten om att det finns en reservation här.
– Arkivmaterialet som är inlämnat kommer från honom själv och personer som stod honom nära. Det betyder att de har gjort ett urval och sållat bort mera negativa saker.
På ett ställe i pappren har Elin Bommenel dock hittat ett intresse för eutanasi, dödshjälp, hos Fröderberg.
– Det enda vi vet när det gäller eutanasi på Vipeholm är att det inte finns några som helst bevis för detta än så länge, bara misstankar. Men Anna Tunlid och jag har ansökt om pengar till ett fyraårigt forskningsprojekt för att få svar på frågan: ”Hände det eller inte?” Ja eller nej?
Faktum är hursomhelst att dödssiffrorna för de intagna på Vipeholm har varierat på ett sätt som inte gått att förklara, påpekar Elin Bommenel.
– Får vi inte veta att orsaken är eutanasi vill vi veta vad det då var. Vanvård? Klumpighet? Något avsiktligt?
Det projekt som Tunlid och Bommenel nu fått pengar till är endast på två månader, för att gå igenom Fröderbergs arkiv och Vipeholms sjukhusarkiv. Som forskare kompletterar de två varandra.
– Anna är en utbildad idéhistoriker som har jobbat som vetenskaps- och medicinhistoriker. Jag disputerade på teknik och social förändring. Här ska hon studera nätverk, idéer och tankar och hur de formats. Jag vill titta på hur den tidens idéer omsattes i verkligheten, känna lukten av institution och se för mig hur vita förkläden och nyckelknippor sveper förbi ute på avdelningarna, säger Elin Bommenel.
Ett senare porträtt av Hugo Fröderberg.Bild: Sydsvenskans arkiv
Fakta

Kariesexperimenten

På 1930-talet oroades myndigheterna över all karies hos medborgarna och hur dyrt det skulle bli att laga alla tänder.

Därför ville man få fram orsakerna till karies och undersökningen gjordes på Vipeholms sjukhus i Lund efter andra världskrigets slut.

Att förebygga med vitaminer, benmjöl och fluor till de intagna, samt ge dem en speciell kost, gav inget utslag (förmodligen för att undersökningen genomfördes på ett felaktigt sätt).

Då provocerade man under två år fram karies med hjälp av kola och socker, samt sötade drycker och mat. Ett 50-tal av de 600 intagna man testade på fick upp till tio tänder förstörda. Att laga dem gick inte, eftersom de intagna upplevde borrandet som alltför obehagligt. I stället drogs tänderna ut, sedan man först gett lugnande medel och bedövning.

Gå till toppen