Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Elina Pahnke: Manspoddarna – vår tids sexhandböcker

Så ser mjukismännen till att säkra heterosexualitetens fortlevnad.

Robin "Mos" Andersson har varit med i realityserien ”Paradise Hotel” fyra gånger. Nu är han aktuell med både ett tv-program och en podd om att vara pappa.Bild: Nora Lorek/TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
”Innan var jag kanske lite mer Ph-kille, nu blir jag kanske lite mer en pappa-kille”.
Robin ”Mos” Andersson har varit med i ”Paradise Hotel” fyra gånger. När han nu gör tv-comeback är det i en annan roll: som ”Pappa Mos” på SVT Edit, där vi får följa hans väg till faderskapet. Han, som vunnit reality-serien två gånger, ska nu gå från lill-Mos till stor-Mos. Mellan barnmorskebesök och förlossning klipps andra kända pappor in, något förutsägbara i sina roller: här finns Johannes Anyuru som kämpar med att hitta något djupsinnigt att säga om förlossningen och Simon Sköld som pratar om sin fru, Camilla Läckberg. Erfarenheterna skiljer sig åt. Calle Schulman gnäller om hur svårt det var att finna sin plats i familjen samtidigt som Sebastian Stakset, tidigare yrkeskriminell, berättar om den största rädslan han hade inför att bli pappa – ”att jag skulle bli mördad innan mitt barn föddes”.
Sebastian Stakset levde som yrkeskriminell när han fick veta att hans flickvän var gravid.Bild: Karin Wesslén
Ändå är miniserien mer medryckande än annat som tillkommit i den ständigt växande kategorin män som pratar om att vara män.
Pappa Mos nöjer sig inte med sin egen tv-serie, utan återfinns också i podden ”Oss pappor emellan”, som mest består av att Robin ”Mos” Andersson och poddkollegan Jonatan Jungebrant hajpar varandras företag och slänger in lite slöa spaningar om faderskap. Manlighet är också temat för journalisterna Daniel Sjölins och Eric Schüldts nya podd. Den heter: ”Två män i en podd”.
Trots det ständiga påståendet om att män inte kan visa känslor tycks varenda frampressad tår fångas upp i en gyllene bägare, för att sedan förvandlas till medialt innehåll. Men att följa två, tre eller fyra män i deras poddar eller tv-program är inte bara en studie i mäns påstått negligerade mjukhet, utan framför allt en berättelse om att vara straight.
I genusforskaren Pia Laskars avhandling ”Heterosexualitetens historia” läser hon sexhandböcker skrivna mellan 1800 och 1920, med vilka hon lyckas uttyda hur heterosexualiteten konstruerats och stabiliserats genom åren. Hon slår fast att dess fortlevnad, som samhällsnorm, har befästs genom starka hotbilder om vad som händer ifall man frångår heterolivet. Kvinnan och mannen målas i sexhandböckerna upp som motsatser, men som nödvändiga sådana. För varje gång heterosexualiteten framstår som onödig eller överflödig – som när sex började betraktas som någonting mer än bara fortplantning – följs det av en berättelse om det farliga andra: onani, samkönat sex eller sex mellan olika klasser.
Hon visar också hur skapandet av heterosexualiteten varit ett borgerligt europeiskt ideal. ”Etnisk blandning, klassblandning, samkönad sexualitet eller sexuella handlingar som inte härmade fortplantningen framställdes inte med positiva referenser som självförverkligande projekt”. Det kan tyckas som en daterad berättelse, men Pia Laskar understryker hur heterosexualitetens historia banat väg för hur vi ser på sexualitet idag.
Om den beskyddande, våldsamma mannen försvunnit som ideal, och kvinnor idag söker någonting annat, hur stabiliseras då heterosexualiteten? Om det inte längre går att bekräfta dess storhet genom att peka på de farliga bögarna, eller onanin, eller arbetarklassen, eftersom det är mannen i sig som är problemet, hur ska kvinnorna då fortsätta att välja männen?
Eric Schüldt driver "Två män i en podd" tillsammans med journalistkollegan Daniel Sjölin.Bild: Dan Hansson / SvD / TT
Genom att lansera den sårbara mannen, såklart! Om mannen visar sig vara manlighetens motsats, då kan kvinnor istället understryka att de har en bra kille, en känslomässigt utvecklad man. Där blir den manlighet som rapparen Ant Wan ger uttryck för i sin låt ”Kall” – Livet gjort mig kall, det var längesen jag grina – sämre ansedd än den Felix Sandman presenterar i sin låt ”Boys with emotions”: It's okay to cry and, It’s okay to vent, If you don't let it out, The monster will eat you instead, yeah.
Och så fortskrider heterosexualiteten inte bara som norm, utan som ett fortsatt borgerligt ideal, där den som har tid och råd att syssla med introspektion också anses vara det ultimata pojkvänsmaterialet.
Ja, för de är onekligen borgerliga, de ändlösa monologerna från Eric Schüldt (tror jag, eftersom de två männen i sin podd låter förvirrande lika), vars enda syfte är att bekräfta honom som en mjukisman. Första avsnittet: Jag kan inte bli arg. Andra avsnittet: En berättelse om mina gosedjur.
Så blev manspoddarna vår tids nya sexhandböcker om hur det heterosexuella umgänget ska överleva.
Gå till toppen