Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Covid-19 har en psykologisk dimension som är svår att se slutet på.”

Ökad nationalism, desinformation och social ojämlikhet i coronakrisens spår är inte bara politiska och ekonomiska fenomen utan även psykologiska. Det skriver Catarina Kinnvall, professor i statsvetenskap vid Lunds universitet.

Kvinnor i Brasilien demonstrerar till stöd för landets president Jair Bolsonaro,Bild: Eraldo Peres
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Den tidigare okända, osynliga och oförutsägbara mikrob som coronaviruset utgör har kanske mer än något annat visat hur sårbara människor, samhällen och politiska system är.
Det nya viruset har synliggjort en tilltagande nationalism och långtgående desinformationskampanjer bland annat från Ryssland.
Krisen som följt i pandemins spår har också visat på social och ekonomisk ojämlikhet, eftersom den oproportionerligt mycket drabbat ekonomiskt svaga grupper och slagit särskilt hårt mot kvinnor och minoriteter.
Det är också uppenbart att social distansering är något som inte alla kan unna sig. Samma sak gäller för tillgång till vatten, handsprit, barnomsorg och sjukvård. Ökad nationalism, desinformation och social ojämlikhet i coronakrisens spår är inte bara politiska och ekonomiska fenomen utan även psykologiska.
Inom psykologisk forskning skiljer man ofta på rädsla och oro.
Rädsla gäller en bestämd sak som man kan förhålla sig till. Oro och osäkerhet är betydligt svårare både att definiera och handskas med. Att det är så gör också osäkerhet till ett värdefullt vapen för politiska makthavare som söker dämpa, och ibland exploatera, den genom att skapa polarisering och hitta syndabockar. Att stänga gränser och demonisera grupper eller andra länder blir ett sätt att framhålla den egna gruppen eller nationen.
Den nationalism som följt i coronans fotspår är inte ny. Nationalism fanns förstås långt innan virusets utbrott och avspeglar en rad psykologiska dimensioner kring identitet, stereotyper och främlingsfientlighet, ofta med inslag av antifeminism och hypermaskulinitet. Brasilien, Indien, Ryssland och USA utgör kanske de mest uppenbara exemplen, men högerpopulismen har ett globalt ansikte.
Som ideologi har den form av nationalism som växt sig stark under coronapandemin appellerat till en växande skara av framför allt unga män, men också andra grupper som upplever olika former av ekonomisk och psykologisk osäkerhet.
Stängda gränser, nationella reseförbud, och uppköp av skyddsmaterial och IVA-platser avsedda för de egna medborgarna kan sannolikt förstärka såväl denna form av nationalism som redan existerande konflikter.
Speciellt som förespråkarna framställer det egna landet som den enda kraft som kan mobilisera och distribuera resurser och psykologiska garantier för att bekämpa vad många upplever som ett globalt hot.
Sociala medier är en viktig plattform för att kanalisera osäkerhet och definiera hot. Här kan apokalyptiska berättelser om systemkollaps i spåren av pandemin rättfärdiga såväl panikåtgärder som långtgående begränsningar av den individuella eller kollektiva friheten.
Desinformationskampanjer och konspirationsteorier har också blivit verktyg för bland annat Ryssland och högerpopulistiska rörelser i USA, där de kan utnyttja en växande oro och osäkerhet världen över i syfte att skapa kaos och instabilitet.
Det råder inget tvivel om att pandemin har ökat den osäkerhet och frustration som många människor kände redan tidigare.
Black lives matter-rörelsen tog fart i USA under president Donald Trumps populistiska styre, men har sitt ursprung i en lång historia av rasistiska strukturer och polisvåld.
Det är tydligt att coronakrisen drabbat vissa sociala grupper mer än andra och att många som redan kämpar mot diskriminering, fattigdom, ökad arbetslöshet och ekonomisk otrygghet inte har vare sig ekonomiska eller psykologiska möjligheter att bekämpa virusets konsekvenser.
Medan rikare samhällen kunnat spendera enorma resurser på att motarbeta dess negativa effekter har fattigare länder inte haft den möjligheten. Stora informella ekonomier och låg tillit till institutioner och staten har också gjort det svårt eller nästintill omöjligt att stanna hemma även under så kallade lockdowns, nedstängningar av samhället.
Sammantaget har covid-19 inneburit minst tre olika nivåer av förändring:
• En omedelbar hälsorisk som troligen kommer att finnas kvar de närmaste två åren.
• En ekonomisk kris som internationella ekonomer förutspår fortsätter minst fem år framåt.
• En polarisering och osäkerhet, en psykologisk dimension, som är svår att se slutet på.
FN:s barnfond Unicef varnar för tendensen att beslutsfattare fokuserar alltför ensidigt på kortsiktiga lösningar på samma sätt som under finanskrisen och påpekar att istället måste betydligt större resurser läggas på den psykologiska dimensionen – att skapa tillit och förtroende bland medborgare för statens förmåga att hantera krisen samtidigt som fokus måste ligga på gemensamma internationella strategier så att andra globala sakfrågor, som klimatkrisen, inte glöms bort.
Catarina Kinnvall, professor i statsvetenskap vid Lunds universitet och tidigare redaktör för tidskriften Political Psychology.
Gå till toppen