Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Värdigt slut på livet är viktigt – utred läkarassisterat döende!”

Patienternas inflytande stärks på område efter område inom vården. Det är märkligt att patientens vilja inte ska beaktas just när det gäller vård i livets slutskede.
Det skriver Göran Hermerén, anställd av Lunds universitet som seniorprofessor i medicinsk etik.

Frågan om läkarassisterad dödshjälp har också etiska aspekter. En rimlig utgångspunkt är att det är inte är antalet dagar i livet som räknas – alltså inte ju fler desto bättre. Det är kvalitén på dessa dagar. Ingen kan bedöma det bättre än patienten själv, skriver Göran Hermerén.Bild: Claudio Bresciani/TT
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Vi ska alla dö. Frågan är hur vi ska dö, inte om. En viktig konsekvens av det är att dödshjälp inte är en läkarfråga, en fråga som läkarna via sina fackliga organisationer ska avgöra. Det är en medborgarfråga som i sista hand riksdagen ska avgöra genom att lagstifta om regelverk.
Ett värdigt slut på livet är viktigt. Därför bör läkarassisterat döende utredas.
En uppenbar utgångspunkt som både förespråkare och motståndare till olika former av dödshjälp torde vara eniga om är att ingen läkare ska tvingas medverka. Den läkare som inte vill medverka, ska slippa. Också begäran om dödshjälp ska vara frivillig. Inga påtryckningar ska förekomma.
Det finns några betydande problem i sammanhanget: Hur ska man förvissa sig om att den som vill ha hjälp att dö ber om det utan att ha utsatts för påtryckningar? Och vad ska ligga till grund för en begäran om dödshjälp – förutom att den är frivillig? Outhärdligt lidande eller att patienten kommer att avlida i en obotlig sjukdom inom kort?
Grunden för begäran om dödshjälp är olika i de stater som idag praktiserar dödshjälp. Statistik visar att långt ifrån alla som begär dödshjälp i dessa länder får det.
Outhärdligt lidande är en utgångspunkt.
Att patienten lider av en obotlig sjukdom, till exempel ALS (som i ett nu omtalat fall där läkaren Staffan Bergström försåg en man med en dödlig dos sömnmedel) och enligt en rimlig medicinsk bedömning kan beräknas avlida i sjukdomen inom sex månader, är en annan utgångspunkt. Den verkar enklare att bedöma än om patientens lidande är outhärdligt.
Den amerikanska delstaten Oregon tillåter läkarassisterat döende men inte eutanasi, alltså att på medicinsk väg orsaka eller bidra till en patients död på patientens begäran. I Oregon skriver läkaren under noga reglerade förutsättningar ut ett preparat som patienten själv väljer att ta – eller inte ta. Omkring en tredjedel väljer att inte ta preparatet – de har det som trygghet, som något de kan använda sig av om de skulle vilja.
Det finns juridiskt viktiga skillnader mellan olika medicinska insatser som läkare kan göra vid assisterat döende. De bör klargöras i den parlamentariska utredning som bör tillsättas. Om det rättsliga läget är oklart är det viktigt att regelverket klargörs.
Självmord är inte brottsligt. Därmed kan inte heller medhjälp till självmord rimligen vara brottsligt. Men i Sverige – i motsats till i många andra länder – riskerar den läkare som medverkar till läkarassisterat självmord att förlora sin licens.
Det är viktigt att skilja mellan argument för och emot att införa läkarassisterat döende, och argument för och emot att frågan ska utredas. De är sammankopplade genom att om det finns starka argument mot denna form av dödshjälp så tillsätts ingen utredning.
Vilka är de viktigaste skälen för att utreda frågan?
Ett skäl är allmänhetens inställning. Som framgår av Statens medicinsk-etiska råds kunskapsöversikt Dödshjälp – som kan laddas ner gratis från www.smer.se – finns det enligt en rad opinionsundersökningar ett brett stöd i befolkningen för dödshjälp, i synnerhet till obotligt sjuka när slutet närmar sig.
Ett annat argument för att frågan bör utredas är att de undersökningar som gjorts visar att det finns ett starkt stöd för lagstiftningen hos befolkningarna i de länder som tillåter dödshjälp.
Naturligtvis finns det också argument mot att införa läkarassisterat döende som en utredning också bör titta närmare på. Till dessa argument hör risken för indikationsglidning, alltså att en behandling som är viktig i ett visst sjukdomstillstånd också börjar användas på snarlika, och där tillgänglig statistik från Oregon är viktig. Hit hör risken för att deprimerade personer som kunde ha blivit hjälpta av psykiatrisk behandling istället begär hjälp av läkare att få ett preparat utskrivet så att de själva ska kunna avsluta sitt liv. I sådana fall är en psykiatrisk bedömning självfallet viktig.
Några vanliga argument mot dödshjälp bör kunna avföras från debatten, eftersom det inte finns något belägg för dem:
1. I länder som tillåter någon form av dödshjälp undermineras patienternas och allmänhetens tillit till läkarna.
2. I länder som tillåter någon form av dödshjälp är den palliativa vården dåligt utbyggd.
3. Den palliativa vården klarar alla fall av outhärdligt lidande i livets slutskede. Det finns många väldokumenterade fallbeskrivningar som visar att det inte är sant. Ett exempel är Mona Brittons förfärliga sista tid som beskrivs i boken Min mamma är död. Hur bra den palliativa vården än är, kan den inte hjälpa alla.
Frågan om läkarassisterad dödshjälp har också etiska aspekter. En rimlig utgångspunkt är att det inte är antalet dagar i livet som räknas – alltså inte ju fler desto bättre. Det är kvalitén på dessa dagar. Ingen kan bedöma det bättre än patienten själv.
Patienternas inflytande stärks på område efter område inom vården. Flera utredningar har gjorts i vårt land om hur patienternas makt ska stärkas. Då kan det förefalla märkligt att just när det gäller vård i livets slutskede ska patientens vilja inte beaktas.
Göran Hermerén, anställd av Lunds universitet som seniorprofessor i medicinsk etik.
Gå till toppen