Framtiden för världsekonomin klarnar. I början av coronapandemin debatterades det livligt om nedstängningarna och andra skyddsåtgärder var befogade eller om de ekonomiska kostnaderna blir för höga. Nu är det allt mer uppenbart att ekonomin kan komma igång på riktigt först när restriktionerna fått tid att verka. Upphävs de för snabbt fortsätter smittspridningen och en hållbar och snabb ekonomisk återhämtning blir omöjlig fram tills dessdet finns effektiva och allmänt tillgängliga vacciner.

När coronaviruset spreds utanför Kina gick den ekonomiska aktiviteten omedelbart ner och arbetslösheten steg där nedstängningar infördes. Epidemiologer försökte informera allmänheten (och i många fall även myndigheterna) om det som väntade. De varnade för att virusspridningen först begränsas tillräckligt när R-talet, som anger genomsnittet för hur många en sjuk person smittar, är lägre än 1. Är R-talet exakt 1 varken ökar eller minskar smittspridningen. Ett R-tal under 1 nås snabbare med hårda restriktioner, omfattande testning och spårning för att identifiera och isolera smittade personer, förklarade experterna.

Där isolering och andra åtgärder har omfattat alla människor har smittspridningen stabiliserats och R-talet börjat sjunka efter några veckor. På platser där insjuknandet ökade exponentiellt valde fler att självisolera sig. Eftersom en hög andel av befolkningen i svårt drabbade områden (antagligen av rädsla) fogade sig i nedstängningar, smittspårning och tester, dämpades smittspridningskurvan snabbt. Men där restriktionerna inledningsvis var få eller obefintliga ansträngde sig färre för att hålla avstånd och tog lättare på rekommendationerna. Följden blev att fler insjuknade.

Utan tvekan har andra lokala förhållanden påverkat hur covid-19 spridits, men de enskilt viktigaste faktorerna för att ta sig igenom och komma igen efter pandemin är restriktionernas omfattning och i vilken mån de efterlevs.

I USA växte befolkningens motstånd mot restriktioner olyckligtvis just då uthållighet behövdes som mest. Politiker och kommentatorer fick gehör för att det ekonomiska priset för att rädda liv var för högt i förhållande till kostnaderna som drabbade dem som miste sin inkomst eller behövde sjukvård av andra anledningar än viruset. Så trots epidemiologernas varningar hävdes eller mildrades restriktionerna för snabbt i många amerikanska stater.

Än värre är det att så snart någon lättnad infördes återgick många människor genast till sina gamla vanor. De struntade i att hålla avstånd, de undvek inte folksamlingar ens inomhus, de använde inte munskydd och tog lätt på handtvätt och andra skyddsåtgärder.

Fabriker öppnade igen, liksom detaljhandeln och serviceinrättningar, i mer begränsad omfattning. Under en kort tid ökade både utbudet och konsumtionen. Arbetslösheten började minska, men förblev hög. I de flesta fall hade lättnaderna införts när R-talet låg nära eller över 1. Det ledde oundvikligen till att så snart människor släppte på försiktigheten så ökade smittspridningen.

Resultatet är en lose-lose-situation. Alla förlorar. Dagens läge främjar varken en hållbar förbättring av ekonomin eller en stabil minskning av antalet sjuka i covid-19. Om det funnits tillräckligt med sjukvårdspersonal, testkapacitet och medicinsk utrustning, och resurserna fördelats klokt, kunde hälsomyndigheterna ha kontaktspårat och isolerat på en nivå som begränsat virusets spridning.

Det lyckades i exempelvis Tyskland, Nya Zeeland och Sydkorea liksom i staden New York som gått från att vara hårdast drabbad i USA till ett R-tal runt 0,4-0,5.

Om testning ska vara effektivt måste resultaten meddelas så snabbt att virusbärare kan undvika att smitta andra. Men varken tester eller utrustning har räckt till, särskilt inte där smittspridningen är hög. Nu stiger R-talet i förfärande grad och en del sjukhus är redan överbelagda. Samtidigt tvingas fabriker stänga på nytt eftersom arbetskraften insjuknat. Myndigheterna i svårt drabbade stater i sydliga och sydvästra USA har redan upphävt tidigare lättnader och infört nya restriktioner.

Men även där befolkningen har respekterat försiktighetsåtgärderna och R-talet inte har stigit dramatiskt har konsumtionskurvan börjat vända neråt. Konsumenterna litar inte på att lättnaderna blir varaktiga och näringslivet upplever för mycket osäkerhet för att våga sig på långsiktiga investeringar.

Det riktigt trista är att om nedstängningarna fungerat och genomförts överallt så hade en snabb återhämtning varit fullt möjlig. Men så var det inte och uppsvinget ser nu i stället ut att klinga av.

Det bästa för den globala ekonomin vore att alla inser att epidemiologerna haft rätt hela tiden. De alltför snabba lättnaderna har orsakat onödiga extrakostnader, såväl hälsomässiga och ekonomiska. Ingen stimulansåtgärd skulle stärka ekonomin mer än att alla fogar sig i de restriktioner som krävs för att få ner R-talet under 1. När de sedan hävs kan både konsumenter och företag lita på att det ekonomiska (och hälsomässiga) uppsvinget fortsätter och att en återgång till normala ekonomiska och sociala aktiviteter kan ske tämligen snabbt.

De dubbla målen, att bekämpa viruset och att få fart på ekonomin, motsäger inte varandra. Tvärtom hänger de ihop. Viruset avgör i vilken takt den ekonomiska aktiviteten kan återupptas under säkra former och befolkningens vilja att ställa upp på försiktighetsåtgärder bestämmer hur snabbt viruset kan bekämpas.

Anne O Krueger, tidigare chefekonom i Världsbanken och förste vice verkställande direktör i Internationella valutafonden. Idag senior forskningsprofessor i internationell ekonomi vid Johns Hopkins universitetet i USA.

Översättning: Karen Söderberg

Project Syndicate