Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Dödshjälp är en svår fråga där vi inte får förhasta oss

På dessa båda kliniker var den sjuke enbart ett ansiktslöst vårdobjekt, skriver Hans-Inge Persson om neurologen och onkologen på Skånes Universitetssjukhus.Bild: isabell Höjman/TT
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Ett aktuellt fall med så kallad aktiv dödshjälp diskuteras i massmedia. Det finns frågor som man inte med lätthet kan svara ja eller nej på. Frågan om dödshjälp är en sådan komplicerad fråga. Den har många perspektiv och svaret kräver mycket reflektion och eftertanke. Jag vill bidra med ett perspektiv.
Min fru blev sjuk och inlagd på Skånes Universitetssjukhus, först neurologen för utredning sedan onkologen för behandling. Hon blev relativt snabbt totalförlamad. Ingen av de behandlingar som sattes in hjälpte. Tumören fortsatte att växa. Hon blev sämre och sämre. Biverkningarna var förfärliga.
I sitt totalförlamade tillstånd sa hon en dag till mig: ”Du vet vad vi sagt att vi ska göra om någon av oss hamnar i det här tillståndet. Kontakten ska dras ur.” Jag svarade henne, att det inte var så enkelt. Det fanns ingen kontakt att dra ur och detta kunde inte läggas på mina axlar. ”Jag förstår det”, sa hon vänligt. ”Jag fixar det själv.” Hon slutade äta och dricka.
Jag upptäckte plötsligt att vården började ge henne en ny slags ”dropp”. Jag frågade vad det var hon nu fick. Man svarade att det var näring och vätska, eftersom hon annars skulle dö, när hon slutat att äta. Att jag fick fråga vad det var de stoppade i henne, var inte unikt. På dessa båda kliniker var den sjuke enbart ett ansiktslöst vårdobjekt och vad man gjorde med det objektet, angick sällan oss.
Jag fick tala med doktorn, som sa att de gjort allt. Ingenting återstod att göra. Tumören svarade inte på någon behandling. Jag påminde honom då om, att hon flera gånger sagt att hon inte varken orkade eller ville ha mer behandling. Doktorn föreslog då den palliativa vården. Hon överfördes dit.
Det var som att komma till en annan planet. De började med att intervjua oss tillsammans om vem Christina var. Varifrån hon kom. Vad hon hade för intressen. Plötsligt hade vårdobjektet, tumören, blivit en människa, fått ett ansikte. En hel person, som inte i en underbemannad industriell organisation behandlades i en vårdproduktion i ett effektivt patientflöde. Ja, det var deras språk.
Nu intresserade man sig för henne som människa. I hennes rum lät man ett svagt ljud vara på med havets brus och sjöfåglars skri, eftersom hon sagt att hon ville ha det. Medicineringen avslutades och hon fick enbart en morfinpump. Äntligen fick hon ro i sin själ.
Hon sjönk dock dag för dag ner i ett minskat medvetande. Efter en dryg vecka fångade personalen upp mig en morgon. Man berättade, att det med största sannolikhet var Christinas sista dag. Jag kontaktade de närmsta i släkten och vi samlades hos henne.
Dagen gick, vi talade till henne, trots att hon var medvetslös. Vi kramade henne, tog på henne, pussade henne. Framåt eftermiddagen märkte vi plötsligt att hennes andhämtning blev ”tunnare och tunnare” och så upphörde den. Christina var död.
Jag upplevde att vistelsen på den palliativa vården hade gett henne en frid och en ro att få dö värdigt. Hur döden skulle sett ut på någon av de två underbemannade, industriellt styrda klinikerna vågar jag inte ens tänka på.
Jag har ingen entydig uppfattning om dödshjälp. Jag vill bara med min berättelse ge mitt perspektiv på en synnerligen komplex och komplicerad fråga. Vi får inte förhasta oss. Denna svåra fråga kräver mycket reflektion och eftertanke.

Hans-Inge Persson

Närståenderepresentant
och författare till fem böcker med avstamp i en personcentrerad vård
Gå till toppen