Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Carl Rudbeck: "Vaccin löser vissa problem, men skapar nya konflikter."

Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Det har kommit hoppfulla signaler: ett vaccin mot covid-19 är på väg. Men den som skrapar på ytan av de glada nyheterna blir snabbt mindre glad. Ingen vet hur länge eventuell immunitet kommer att vara. Talar vi om år eller om månader? Hur många doser kommer att behövas?
Vaccin har tidigare tagit flera år att utveckla. Det vaccin som vi nu sätter vårt hopp till har skyndats fram på ett år eller så. Att man kommer att tumma på säkerheten är ingen särskilt djärv gissning. Negativa biverkningar, som kan ligga flera år fram i tiden, får någon annan ta hand om.
Låt oss bortse från alla dessa farhågor och lättvindigt anta att vi i början av nästa år faktiskt har ett fungerade vaccin – ja, då uppstår genast nya problem:
Hur ska vaccinet fördelas? Jorden har idag nästan åtta miljarder människor som alla har behov av en mirakeldrog. Att tillverka det i tillräcklig omfattning är inte gjort i en handvändning, det kan komma ta år. Än en gång: ingen vet.
När vi ska bestämma vem som ska få förtur i denna mångmiljardhövdade skara kommer vi att stå inför både ett logistiskt och moralisk problem Det blir en utmaning vars like mänskligheten tidigare aldrig har skådat.
Politiker har redan sagt att vaccinet måste fördelas på ett rättvist sätt. Det låter bra, vem är emot rättvisa? Men det är med förlov sagt ett fullkomligt meningslöst påstående om man inte samtidigt berättar vad som menas med rättvisa, detta så ofta missbrukade ord, och det har hittills ingen gjort.
Det går att tänka sig flera fördelningsprinciper. En är förstås att lotta ut det och låta den oväldiga slumpen avgöra vem som ska få det. En annan är att de som har betalat för att utveckla vaccinet också bestämmer vem som ska få det. Det är en hård, men inte helt orimlig princip. På de flesta områden gäller ju regeln att man får det man betalar för.
Det betyder att rika länder kommer att lägga beslag på det. Det behöver inte vara fel att länder öppet talar om att de först tänker på sina egna medborgares väl och ve. Flertalet länder kommer att göra just det även om få kommer att erkänna det. Det innebär i sin tur att de som tar fagra ord om internationell solidaritet på fullt allvar och handlar därefter kommer att hamna på efterkälken.
En vettig princip vore förstås att riskgrupper och för samhället viktiga yrkesutövare står längst fram i kön. Men vem bestämmer vem som är viktig? Jag fruktar att politiker och byråkrater kommer att tränga sig fram, medan de som under krisen har sett till att samhället har fungerat hamnar i skymundan. Jag tänker inte bara på vårdpersonal utan också på butikspersonal, renhållningsarbetare, chaufförer och andra modesta, men på sistone heroiska kategorier.
Ett vaccin kommer att lösa vissa problem, men det kommer att skapa nya konflikter som hotar att leda till stridigheter både inom länder och mellan nationer. Kanske vore det lugnast om vi väntar med vaccinet tills världen har den nödvändiga moraliska intelligensen att hantera det.
Gå till toppen