Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Shora Esmailian: Låt barnen upptäcka djuren ute i det vilda, i stället för via en skärm

Moderna barn kan identifiera fler företagssymboler än blad från olika träd. Men barndomen begränsas av ett liv inomhus.

Barn och förälder i naturen.Bild: Hasse Holmberg/TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Barn föds utan äckel. Otaliga är de små liven som sittande på marken stoppar en näve jord i munnen, krypande i sandlådan smakar på de fina sandkornen eller krälande i skogen fångar en nyckelpiga mellan fingrarna för att undersöka – eller äta. Äckel är något som socialiseras in senare i livet. Det är snarare fascinationen för omgivningen som är vårt grundtillstånd.
Fram till för ett historiskt ögonblick sedan påträffades den omgivningen i första hand utomhus, i skepnad av naturen. Men ”på ungefär tio generationer har vi kommit att bli en inomhuscivilisation som antar att det goda livet levs nästan helt och hållet i skydd av betong och glas”, skriver den brittiske journalisten Patrick Barkham i sin nyutgivna bok ”Wild child – coming home to nature” (Granta). (I Sverige, där man flyttade in till städer långt senare än i England, har skiftet skett snabbare.) Barkham argumenterar passionerat för att det är ett konstlat, kvävande, stympande liv. För vårt välmående är vi människor beroende av att vistas i naturen, helst på daglig basis. Det borde inte vara en lyx eller ett privilegium, utan en del av varje människas liv – ung som gammal.
Somliga förlorar en ovärderlig tid om de avskärmas från det vilda. När livet flyttas in under tak, framför skärm, begränsas själva barndomen. Under de senaste decennierna, i takt med den snabbt ökande urbaniseringen, har barns utrymme att ströva omkring på krympt radikalt. Barkham frammanar bilden av barn som driver runt längs bäckar och i skogsdungar, bygger barkbåtar och leker äppelkrig. Hans exempel må vara gammalmodiga och mossiga som något från medeltiden, men hans nostalgi backas upp med mängder av forskning om trenderna. På 1970-talet gick 80 procent av brittiska sju- och åttaåringar till skolan utan en vuxen. 1990 var siffran nere på blotta nio. Inte ens den sträckan är längre fri för barns strövtåg och snedsteg – i stället befinner de sig under konstant uppsyn från sina föräldrar. Det moderna övervakningssamhället börjar i småbarnsåren: där barn förr sprang fritt i det vilda är de nu fastsurrade vid skärmar i sina hem. De kan identifiera fler företagssymboler än blad från olika träd.
Ett barn upptäcker påskliljor.Bild: Henrik Holmberg/TT
Och i Sverige? Trots friluftsdagar, allemansrätten och devisen ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” ser tendensen likadan ut. Den färskaste statistiken är från 2016, beställd av Världsnaturfonden och utförd av Sifo, och visar att barn tillbringar ”betydligt mer tid framför skärmen än i naturen”. Undersökningen gjordes under juni månad, men ändå visade det sig att endast en fjärdedel av de tillfrågade barnen mellan två och tolv hade besökt någon sorts natur under den senaste veckan. Å andra sidan hade hälften tillbringat fem eller fler timmar framför diverse skärmar. Och, för att ge Barkham vatten på hans kvarn, över hälften av föräldrarna vittnade om att de själva tillbringade betydligt mer tid i naturen som barn.
Men handlar inte allt detta just om fadd nostalgi? Är inte föräldrakontroll av godo? Man kan bevisligen se djur och natur via en skärm; ”pedagogiska appar” stimulerar den nya generationen. Naturanhängarna saknar inte svar på sådana invändningar. De kan exempelvis peka på den utbredda psykiska ohälsan bland barn och unga, som överskrider både klass och etnicitet – och ökar kraftigt. Barkham refererar studier om hur dåligt särskilt flickor mår, och ställer dem mot naturens läkande kraft: sänkt puls och blodtryck, luftvägar som renas av vandring i skogen. Lösningen kan finnas på närmare håll än man tror. Från sitt land framhåller Barkham att det även i städer kan finnas förvildade områden att leka på; England är ju närmast berömt för sina övervuxna kyrkogårdar. Men detsamma gäller även här. I Malmö kan barn hitta andningshål i de minst välansade hörnen av Pildammsparken. I Helsingborg ligger naturområdet Filborna skogspark med Barnens skog.
”Wild child” har med rätta rönt stor uppmärksamhet, inte minst för Barkhams engagerande prosa, men hans argument är inte unika. Det har förts fram från många bekymrade håll på senare år i takt med den fördjupade ekologiska krisen. Människor kan bara förstöra naturen så grovt därför att de förfrämligats från den. Så finns också i den svenska barnboksskörden gott om produkter som leder ut i naturen. I Julia Wibergs och Maja Stens underfundigt illustrerade bilderbok ”Kul i skogen” (Rabén & Sjögren) kan man både se och läsa sig till att granbarr sticks, medan boklöv är silkeslena. Det är en bok för mindre barn med korta texter som kittlar intresset för att leta upp harbajs, skåda en havsörn eller färga kläder med blåbär.
För de lite äldre barnen finns Björn Bergenholtz aktuella ”Hur ser man djur? En upptäckarbok för nyfikna” (Rabén & Sjögren). Förutom fakta om djurgrupper som fjärilar, däggdjur, småkryp, huggormar, fåglar och fiskar – vackert och verklighetstroget illustrerade – finns här tips på hur man faktiskt ska göra för att upptäcka djuren ute i det vilda, i stället för via en skärm. Den som är specifikt intresserad av fåglar kan ta hjälp av de stiliserade teckningarna i ”Svenska fåglar – Jämför och lär känna 40 arter” (Rabén & Sjögren) av Martin Emtenäs och Jonas Källberg. Och väl inomhus, de regnigaste av dagar, kan man läsa den lättillgängliga men faktaspäckade ”Galen i grodor” av Owen Davey (Opal).
Sommarlovet är inte över än. Få saker slår det fascinerande ansiktsuttrycket hos ett nyfiket barn som jagar en fjäril på en solig äng eller står i en vattenpöl och håller en blöt padda i handen.
Gå till toppen