Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Dmitri Plax vittnar gripande om det ofattbara

Gabriel Zetterström läser om en mördad son, och tiden som obarmhärtigt fortskrider.

Dmitri Plax i sitt kök. På den högra stolen satt alltid Peter.Bild: Stina Stjernkvist/TT

Dmitri Plax

Peter. Tid. Ersatz förlag.

Sommaren 2015 drabbades Nick Cave av en personlig tragedi. 15-årige sonen Arthur föll från en klippa och avled av skadorna. På albumet ”Skeleton tree”, släppt dryga året efter hans bortgång, försöker Cave bearbeta det ofattbara. Låten ”I need you” är en brutalt självutlämnande vädjan från en person som desperat famlar i mörkret: ”Nothing really matters when the one you love is gone / You're still in me, baby / I need you.” Den diaboliskt mörka gothrockstämma vi vant oss vid att höra från australiern ersattes med en spröd, sårbar röst.
En sommar fyra år senare, 2 augusti 2019, dog kulturjournalisten och översättaren Dmitri Plax son, nästan jämngammal med Arthur Cave. Peter Plax mördades brutalt av sin barndomsvän i samband med en cykeltur. Kompisen ringde själv polisen från parkeringsplatsen i Sollentuna och erkände, utan något egentligt motiv. Han kände, enligt egen utsago, bara för att ”döda någon”.
På ettårsdagen för mordet kommer Dmitri Plax ”Peter. Tid” på Ersatz förlag. Det är en fragmentarisk och materialiserad gestaltning av pappans sorgearbete, varvat med spridda dialoger mellan far och son. Plax skriver: ”Jag stannade med dig i den fredagen. Ändå för tiden bort dig från mig.” Syftet med den tjocka och vackert inbundna boken (enligt författaren själv inte en bok, bara något han skrivit och skickat till sitt förlag) är att bevara kärleken till sonen, han som ofrånkomligen är död.
Sorgen är inte rationell, sorgen har ingen redaktör som tillrättalagt kan stryka tjugonde upprepningen av meningen ”Min sötaste, min snällaste, min bästaste pojke i världen”. Det är till bokens fördel, processen och sorgen blir mer naken.
När någon dör stannar tiden. Dmitri Plax drar sig till minnes alla de gånger han varit för trött för att prata med den intresserade och diskussionsglade sonen, alla gånger han sagt ”senare Peter”. Han skriver: ”Jag minns varje gång jag avvisade dig.” När ett liv plötsligt avbryts finns ingen möjlighet till fler konversationer. Beskrivningen av samtalen blir således inte blott minnen av personen, utan utgör också ett led i det egna skuldbeläggandet och en ruskig påminnelse om hur varje ord kan vara det sista. Dmitri Plax brottas med just detta: att minnas det som var, snarare än det som inte var.
Dmitri Plax håller fortfarande sonens telefon laddad.Bild: Stina Stjernkvist/TT
Döden är obegriplig. I våras skrev Tone Schunnesson en text om sin vän som mördades 15 år gammal: ”Min vän hade samma kväll som jag varit med min första pojkvän blivit mördad av sin pojkvän. Mördad av mannen som rullade min första spliff. /.../ Han som rullade min första spliff. En händelse så normal att den borde skyddat henne.” Dmitri Plax rör sig i liknande tankebanor i ”Peter. Tid”. Han flyr till vardagens normalitet. Nya gymnastikskor. Diskussioner om solkräm och basket och Jordan Peterson. Pokémon Go i mobiltelefonen. Företeelser så normala att de borde ha skyddat Peter. Just sonens mobil håller Dmitri alltjämt laddad, med en ansiktsigenkänningsfunktion som väntar på att kunna låsa upp hemskärmen. Jag tänker på morfars läderjacka jag ärvt som fortfarande doftar som honom. Hur rädd jag är att det ska försvinna.
Dmitri Plax är född i Belarus, hans son var tvåspråkig. Dialogerna i boken pendlar mellan svenska och belarusiska. För mig och många läsare blir samtalen på pappans modersmål – men också det ofiltrerade interna språkbruket far och son använder med varandra – stängda rum, en symbol för det privata. Vi kan ta till oss helheten, vi kan läsa nyheterna om mordet och om pappans sorgearbete, men vi kan aldrig helt förstå hur det varit för Peters far det senaste året. ”Peter. Tid” gör emellertid allt för att vi ska komma så nära som möjligt, och Dmitri Plax guidar oss dit, i ett gripande vittnesmål om totalt mörker.
Vissa meningar i ”Peter. Tid” avslutas mitt i. Takten i Nick Caves ”I need you” är inte alltid i samklang med sången. Sorgen är inte alltid perfekt. Cave sjunger: ”Just breathe, just breathe / I need you”. Dmitri Plax bok ekar av samma hjärtskärande förtvivlan. Det är berättelsen om en pojke som är död, en pojke som har levt, berättelsen om tiden som stannar och ofrånkomligen fortsätter. Det är berättelsen om en far som försöker förstå det ofattbara.
Gå till toppen