Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Tidigare har Sverige alltid skrivit under internationella avtal om nedrustning av kärnvapen. Varför vägra denna gång?”

Om regeringen inte vågar agera när det gäller internationella avtal som berör kärnvapen bör den i alla fall hävda Sveriges rätt att bestämma över svenskt territorium. Det skriver David Viktorin och Gunnar Westberg som företräder Svenska Läkare mot kärnvapen.

En deltagare i förd mask vid en aktion mot kärnvapen som atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.Bild: Rajanish Kakade
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
I morgon, den 6 augusti, är det 75 år sedan en atombomb fälldes över Hiroshima, och tre dagar senare fälldes en annan över Nagasaki. Det visade att mänskligheten nu hade makt att förinta sig själv. Förmågan kan inte avskaffas, men det går att minska risken för att fler atombomber används.
Under 1990-talet, efter Sovjetunionens fall, minskade risken för ett kärnvapenkrig. Många trodde att faran var över. Men de senaste åren har riskerna åter ökat i hög grad.
Särskilt oroande är att kärnvapenstaterna förefaller ha återvänt till föreställningen från 1960-talet, att kärnvapen är användbara i krigföring, inte bara som ett medel för att avskräcka.
USA moderniserar och bygger ut sin kärnvapenarsenal. Ryssland som har kommit på efterkälken i kapprustningen med konventionella vapen, nu med en militär budget som är en tiondedel av USA:s, har blivit mer beroende av kärnvapnen, och hotar med att utveckla nya typer.
Klimatförändringarna ökar risken för konflikter mellan kärnvapenstaterna Indien, Pakistan och Kina, när floderna från Himalaya får ett minskat vattenflöde och färskvatten blir en bristvara. Många oroar sig för Nordkoreas kärnvapen. USA och Nordkorea har egentligen inga verkliga intressekonflikter, men båda har oberäkneliga ledare.
Flera avtal som är avsedda att minska risken för kärnvapenkrig har sagts upp, eller är i fara för det.
INF-avtalet från 1980-talet mellan USA och Sovjet ledde till att ett stort antal kärnvapen avsedda för ”den europeiska teatern” rustades ned. Nu har INF-avtalet sagts upp, först av USA, sedan av Ryssland.
Startavtalet, det enda avtal som begränsar antalet strategiska kärnvapen, löper ut om ett halvt år och en förlängning är mycket oviss.
Det bilaterala avtal som skulle förhindra att Iran utvecklar kärnvapen har sagts upp av USA.
De uppsagda avtalen och de som kanske är på väg att sägas upp ökar vart och ett risken för att kärnvapen används i en militär konflikt och sänker kärnvapentröskeln, det vill säga det som krävs för att en stat ska använda kärnvapen.
Sverige deltog 2017 i förhandlingar på FN:s högkvarter i New York som ledde till ett avtal som förbjuder kärnvapen. Avtalet träder i kraft när 50 stater har ratificerat det. Då blir det ett verkningsfullt medel i arbetet för kärnvapnens avskaffande, på samma sätt som de i väsentlig grad framgångsrika avtalen mot landminor, kemiska vapen eller splitterbomber.
Även de stater som inte skrivit under dessa avtal påverkas i hög grad av dem. USA har till exempel upphört med tillverkningen av splitterbomber och utplaceringen av landminor, trots att de inte har undertecknat avtalet.
Sveriges regering har valt att inte skriva under FN-avtalet om kärnvapenförbud. Utåt sett åberopar regeringen brister i avtalstexten. Om påtryckningar från USA:s regering eller från Sveriges egen växande vapenindustri har haft betydelse är svårt veta. Hur som helst är signalen till omvärlden att Sverige accepterar att kärnvapen används som hot eller som massförstörelse.
Regeringen tycks dela Carl Bildts (M) inställning att kärnvapenfrågan ”ägs av kärnvapenstaterna. Det återstår att se om Sverige, som tidigare varit känd som en humanitär stormakt, tar något initiativ för kärnvapennedrustning vid FN:s första kommittémöte i höst, som behandlar frågor om fred och nedrustning.
Även om vissa regeringar är passiva så agerar många städer i deras ställe. Städer är ett välkänt mål för kärnvapen. Allt som människor håller kärt i en stad kan förintas på några sekunder av ett enskilt kärnvapen. Los Angeles, Berlin, Sydney, Toronto, Trondheim (25 städer i Norge!) och hundratals andra städer stöder officiellt FN:s avtal som förbjuder kärnvapnen.
I Sverige har hittills inga städer anslutit sig på grund av en föreställning om att det vore en utrikespolitisk aktion som skulle strida mot svensk lag. Men det är sannolikt felaktigt. I vart fall bör en stad, till exempel Malmö, kunna uppmana regeringen att skriva under avtalet.
Om regeringen inte vågar agera när det gäller internationella avtal som berör kärnvapen bör den i alla fall hävda Sveriges rätt att bestämma över svenskt territorium.
Regeringen borde därför kunna:
• arbeta fram en lagstiftning mot införande av kärnvapen på svensk mark.
• deklarera att alla överenskommelser om militärt samarbete som Sverige ingår ska innefatta ett tillägg om att kärnvapen aldrig är en del av dessa. Det gäller till exempel överenskommelser med Nato och med Frankrike.
• tydliggöra att Sverige inte står under något ”kärnvapenparaply” idag, överenskommelser om att bli försvarat av stater som har kärnvapen, och inte heller under några omständigheter kommer att acceptera ”säkerhetsgarantier” som innefattar användning av kärnvapen.
Nu har FN-avtalet som förbjuder kärnvapen ratificerats av 40 stater. Tidigare har Sverige alltid skrivit under internationella avtal om nedrustning av kärnvapen. Varför vägra denna gång?
David Viktorin, vice ordförande för Svenska Läkare mot kärnvapen.
Gunnar Westberg, 2004-2008 president för den internationella läkarrörelsen mot kärnvapen, IPPNW, en organisation som fått Nobels fredspris.
Gå till toppen