Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Troligast är att Ryssland i hemlighet hjälper Lukasjenko att hänga kvar.”

I Putins ögon är vad som helst bättre än en västorienterad regering i Belarus, skriver Michael Sender, belarusisk opinionsbildare och bloggare.

Protester i Belarus. Att protesterna mot landets president Lukasjenko blev så enorma har väckt både chock och vrede i Kreml, skriver Michael Sender.Bild: Dmitri Lovetsky
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Protesterna i Belarus har överraskat världen med sin ovanligt decentraliserade och till synes spontana karaktär, där folkmassorna effektivt koordinerats via anonyma kanaler och nätbaserade meddelandetjänster istället för talarstolar och megafoner.
Det har förekommit en rad spekulationer kring hur det var möjligt och vilka som stod bakom koordineringen. En av de starkaste konspirationsteorierna pekar mot Kreml, som länge har bemästrat sofistikerade metoder för manipulation av utländska val via digitala medier.
Rysslands president Vladimir Putin har goda skäl att vilja skapa turbulens i det belarusiska samhället efter det val som hölls nyligen. Hans belarusiske kollega Alexandr Lukasjenko har byggt hela sin politiska karriär på sovjetnostalgi och en dröm om en förnyad union med Ryssland.
Lukasjenko har skrivit under flera unionsavtal och belönats med subventioner på rysk olja och gas. Men efter 26 år av kramar och broderskapsretorik började den ryska ledningen inse att han är alltför maktfullkomlig för att gå längre i en djupare union mellan länderna, där Lukasjenko inte har någon chans att få toppjobbet.
Kreml började därför strama åt subventionerna och villkora dem med djupare integration. Lukasjenko började å sin sida slingra sig ur och söka nya allianser i väst, något som blev en nagel i ögat för Putin.
Att provocera fram oroligheter på Minsks gator som den belarusiske ledaren, i sin vanliga ordning, skulle slå ner med brutalt polisvåld och än en gång bli utfryst från väst, hade kunnat hjälpa Putin att återfå kontrollen över en försvagad och desperat Lukasjenko.
Men rysk medierapportering och ryska propagandisters uttalanden tyder på att det som händer i Belarus på intet sätt rimmar med Putins planer. Att protesterna mot Lukasjenko blev så enorma har snarare väckt både chock och vrede i Kreml. Putin, som ivrigt gratulerade Lukasjenko till den uppenbart fabricerade 80-procentiga segern innan protesterna hann starta, har hamnat i ett dilemma.
Att rädda Lukasjenko, som nu öppet har kallat på Putins hjälp för att stävja protesterna, skulle fläcka ner Rysslands anseende i belarusiernas ögon. Det är tydligt att en stor majoritet av dem vill ha en annan president och Putins imperiebyggande prestigeprojekt - en framtida rysk-belarusisk union - blir svår att genomföra utan det belarusiska folkets stöd.
Att istället backa från erkännandet av Lukasjenko som legitimt vald president skulle föra med sig andra oönskade konsekvenser för Putin:
• Det skulle troligtvis begrava unionsprojektet, eftersom Lukasjenkos alla motståndare är märkbart västorienterade.
• Putin ser Belarus både som Rysslands sista militärstrategiska allierade stat i Europa och som en viktig säkerhetsbuffert mot Nato. En västorienterad regering skulle sannolikt ändra på det.
• Avsättandet av Lukasjenko efter avslöjat valfusk skulle skapa ett obekvämt prejudikat för Putins Ryssland, där samma sorts valfusk förekommer och där många av Putins motståndare skulle kunna se Belarus som inspiration.
Så vad kommer Putin att göra?
I ett land som Ryssland, där de statliga medierna är styrda från Kreml, går det ofta att lista ut hur tankegångarna i Kreml går genom att analysera paketeringen i nyhetssändningarna och budskapen i debattprogram.
Efter att ha jobbat inom den ryska tv-branschen i några år har jag lärt mig att debattörerna ofta yttrar sådant man tänker i Kreml. Ibland görs det för att testa nya idéer på publiken och ibland för att förankra befintliga.
Just nu öser den ryska propagandan ut smuts över Lukasjenko och ännu mer över hans motståndare. Det går att tolka som att Putin ännu inte har bestämt sig, men troligtvis betyder det att man lägger grunden för ett maktskifte i Belarus. Att ryska medier samtidigt diskrediterar Lukasjenkos nuvarande motståndare signalerar att Kreml är på jakt efter bättre alternativ.
Det mest troliga är att Ryssland i hemlighet hjälper Lukasjenko att hänga kvar så länge som möjligt tills man har hittat ett för Putin fördelaktigt sätt att byta ut honom på.
Det finns uppgifter om att den ryska säkerhetstjänstens plan har landat i Minsk och att ryska tv-specialister har skickats till de belarusiska tv-kanalerna för att ersätta de strejkande medarbetarna. Troligtvis jobbar Kreml för ett internbyte mot en minst lika Rysslandsvänlig figur i dagens statsapparat – någon som kan ta avstånd från Lukasjenkos klandervärda hantering av protesterna, men ändå företräda en trygg maktövergång utan systemkollaps och utan västligt inflytande.
Huruvida den desperate Lukasjenko lyckas genomskåda detta och huruvida befolkningen kommer att acceptera det lämnar givetvis öppet kvar en intrig kring en möjlig rysk plan B.
I Putins ögon är vad som helst bättre än en västorienterad regering i Belarus – till och med ett grannland i lågor av inbördeskrig mellan påstådda fascister och påstådda rebeller i uniformer utan fälttecken, i likhet med det som sker i östra Ukraina än idag.
Michael Sender, belarusisk opinionsbildare, bloggare och entreprenör, medgrundare till invandrarföreningen Sveriges Belarusier, skapare av den ryskspråkiga bloggen Antimif som fokuserar på rysk mytbildning och desinformation, tidigare VD för Schibsted i Belarus.
Gå till toppen