Som ett led i att öka den sociala distanseringen och därmed hålla nere smittspridningen av covid-19 tömdes många kontor på arbetstagare under våren. Istället hänvisades de till att – med stöd av digitala verktyg – utföra sitt arbete hemma.

Distansarbete är inteen ny företeelse, men det fick ett rejält uppsving. Säkert gladdes många som slapp pendla och tyckte att det blev lättare att balansera krav hemifrån och från jobbet. För andra har det kanske känts som en belastning att jobba hemma med ökade svårigheter att avgränsa arbete från övrigt liv.

Det är alldeles för tidigt att beskriva alla konsekvenserna för arbetsmiljön av distansarbete i coronatider. Däremot finns det sedan tidigare kunskap om distansarbetes förtjänster och avigsidor. En nyligen avslutad forskningsstudie, Vägar till ett hållbart digitalt arbetsliv, som vi genomfört på temat,visar att det finns en stor variation när det gäller önskemål från arbetstagare om att med hjälp av digital teknik integrera eller separera arbete från övrigt liv och dra gränser när kontorsväggarna inte längre gör det.

En central fråga brukar förbises i diskussionerna om distansarbete. Den kan formuleras: ”Vad är arbete om det inte är att vara på sin arbetsplats under vissa tider?” Och i förlängningen: ”Hur vet jag att arbetsdagen är slut när jag inte längre har en arbetsplats att gå ifrån?”

I det klassiska industriarbetet är förhållandet mellan tid, prestation och lön formaliserat och lätt att överblicka. En arbetstagares insats utvärderas på basis av hens närvaro och antalet producerade enheter.

Dagens kunskapsintensiva arbeten är betydligt svårare att kontrollera och tidsbestämma. En arbetsdag kan bestå av att gå på möten och samtala med kollegor. Det finns inte alltid något konkret bevis på arbetsinsatsen att visa upp i slutet av dagen, även om man ”haft fullt upp med jobb”.

Tidigare forskning visar att arbetstagare inte alltid bedöms och värderas så mycket efter vad de gör på arbetet, utan efter om det syns att de är där. Spenderar man mycket tid utanför kontoret kan det påverka såväl lönen som karriärmöjligheterna negativt.

Hur visar man att man jobbar hårt när man, som i coronatider och kanske framöver, sitter hemma och arbetar? Att skicka e-post dygnets alla timmar kan skapa en illusion av engagemang och hängivenhet. Ett alternativ är att ständigt vara nåbar på mobilen eller att ha en för alla tillgänglig digital kalender fullsmockad med möten. Denna typ av ”symboliskt arbete” är en konsekvens av att arbetsgivaren brister i att tydliggöra, följa upp och återkoppla insatser till de anställda.

Enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö är arbetsgivaren skyldig att se till att det finns rimliga och tydliga mål, samt att det sker en återkoppling på genomförd arbetsinsats, för att motverka otydlighet och en situation där arbetet upplevs sakna gränser. Utifrån det synsättet handlar arbete mer om vad som produceras i form av varor och tjänster, och inte så mycket om när eller var det utförs.

Det finns många poänger med att arbetslivet rör sig mot en resultatorienterad syn på arbete. Det kan ge arbetstagarna större frihet att självständigt hantera var, när och hur arbetet bäst utförs.

Problemet med resultatorienterat arbete är att det kan vara svårt att bedöma vem som har bidragit med vad för att uppnå ett mål. Och hur ska småpratet i korridoren som kanske inte leder till resultat idag, men kanske om en vecka eller en månad, värderas? Därför måste det finnas en kontinuerlig dialog mellan arbetsgivare och anställda så att målet med arbetet är känt och det råder balans mellan krav och resurser. Arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön upphör inte för att arbetet utförs i hemmet.

Det är alltså inte bara den digitala tekniken som driver fram gränslösa arbetssituationer, utan även hur arbetsgivaren delegerar och följer upp arbetet.

Bärbara datorer och smarta telefoner skapar möjligheter att utföra arbete var och när som helst. Förutom att tekniken utvecklas så att vi blir beroende av den, bidrar sociala normer och omgivningens förväntningar på tillgänglighet till svårigheter för användarna att stänga av och släcka ner. Lägg till en otydlig arbetssituation eller en alltför hög arbetsbelastning där arbetstiden sträcks ut till helger och kvällar – då går det inte längre att enbart skylla på tekniken. Hur arbetet organiseras och följs upp av arbetsgivaren är en lika stor, om inte större, bov i dramat.

Vi startar nu ett forskningsprojekt för att förstå effekterna av att anställda uppmanas eller tvingas arbeta hemifrån på grund av smittspridningen av covid-19. Projektets mål är att utveckla råd till arbetsgivare, fack och arbetstagare för hur arbete utanför arbetsplatsen kan göras hållbart.

Kuliss, scen och dekor för att gestalta arbete och yrkesroller har ändrats dramatiskt för många. Hur arbetsdramat utvecklas återstår att se. Upplösningen är inte given och heller inte bestämd av den tekniska utvecklingen. Den lär istället formas av den individuella arbetstagarens preferenser, arbetets innehåll och relationen till chefer och kollegor.

Calle Rosengren, filosofie doktor och docent i arbetsmiljöteknik vid Lunds universitet

Kristina Palm, teknologie doktor och docent i industriell arbetsvetenskap vid KTH.