Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Överläkare, sköterskor, städare, matpersonal – ni är fantastiska, allihop!

Det är ingen skillnad på Lund och Malmö. Följsamheten, leendena, hälsningarna och rytmen känner jag omedelbart igen från Lund, skriver Lars Anderberg.Bild: Karin Zill n
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Låt mig ta er med på en fantastik resa som börjar utanför akutintaget på Lunds lasarett. Min dotter släpper av mig och jag går vacklande fram mot två sköterskor som släpper mig vidare till mottagningen. Efter en knapp halvtimma får jag hjälp av en läkare att sätta mig på en säng. När han ser att jag inte kan sitta upprätt utan faller bakåt i sängen utlöser han ett larm. Läkare, sjuksköterskor och undersköterskor strömmar till och nu går allt snabbt. Inom en kvart är jag på väg in i CT-skannern och efter mindre än två timmar ligger jag i en säng på Neurologens observationssal. Bortsett från att mina ben inte bär mig är jag fullt medveten om allt kring mig.
Under dessa timmar får jag uppleva något som fullständigt golvar mig. Läkaren presenterar sig och berättar vad hon ska göra och lite om sin bakgrund samtidigt som hon ler och sticker in nålen i min arm. Sen ska jag förflyttas av en undersköterska som medan han kör mig berättar om hur han hamnade där. Väl inne i CT-rummet kommer två människor och föser över mig till en brits. De berättar vad de heter, ler hela tiden, rättar till mina kläder innan jag åker in i skannern.
Att kalla detta effektivt arbete är att nedvärdera dessa människors fantastiska insatser. Det borde finnas ett namn, ett ord eller en mening, som uttrycker den följsamhet gentemot patientens tillstånd som all personal på sjukhuset uppvisar. Överläkare, sköterskor, städare och matpersonal, ingen skillnad.
På natten ligger jag och tänker på vad som hänt mig men känner ingen större oro. Personalens lugna och metodiska rytm har redan återfört mig till ett någorlunda normalt sinnestillstånd. Apparaternas långsamma tickande, de försiktiga stegen i korridoren. Tillsammans skapar de en harmonisk omgivning som redan har satt igång läkningsprocessen utan att jag vet om det. Det är nästan omöjligt att bli orolig nu när jag ligger omsluten av en omsorg som är på gränsen till det fattbara.
Efter en bullrig genomfart i magnetskannern berättar överläkaren om läget. Det tar kanske 45 minuter och för varje minut växer min respekt för henne. Inte enbart för den enorma kunskap och de insikter hon blottlägger utan kanske ännu mer för de osäkerheter och risker som hon sakligt och tydligt redovisar och som är en del av mitt tillstånd. Allt är torra fakta utan omskrivningar men framställt med ödmjukhet och en genuin insikt om patientens sårbarhet och oro.
Efter ytterligare undersökning skickas jag till Malmö sjukhus. Det är ingen skillnad på Lund och Malmö. Alla i personalen är pålästa, jag tilltalas med mitt förnamn och man vet varför jag är där. Följsamheten, leendena, hälsningarna och rytmen känner jag omedelbart igen från Lund.
Jag har varit på de båda sjukhusen i knappt två veckor, bytt avdelning, sal och säng nästan varje dag. Jag har blivit bekant med alla maskiner som finns, från de jättestora CT- och MR- skannrarna, ultraljud, PCI till termometrar och blodtrycksmätare. Det kunde ha varit en skrämmande och overklig värld, men det är det inte. Här har istället läkarna, sköterskorna, städarna, ja all personal, tagit kommandot och ger varje enskild patient all den uppmärksamhet och det stöd som i varje ögonblick behövs. Jag sover ostört och lugnt på natten.
Jag har opererats, allt har gått bra och nu sitter jag i mitt rum på Malmö sjukhus och ser ut genom fönstret hur barnen stojar och leker på skolgården. Det tar lite tid för kroppen att stabilisera sig och under den tiden kan jag fundera över vad som hänt mig de senaste veckorna. Hur är det möjligt att skapa en sådan arbetskultur, på avdelning efter avdelning, i Lund såväl som i Malmö? Kan det vara så enkelt som att vår ursprungliga biologiska och sociala uppgift är att ta hand om varandra? Och ju skörare och sårbarare vi är desto mer ökar omhändertagandet.

Lars Anderberg

Läs också Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Gå till toppen