Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Anne-Marie Pålsson: "Var finns de europeiska grundlagsaktivisterna? Inte i EU-parlamentet."

David Sassoli är talman för EU-parlamentet.Bild: Fredrik Persson/TT
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Nej, grundlagsfrågor väcker inget större intresse i Sverige. Det var länge sedan de utgjorde grund för de stora politiska konflikterna. Konstigt, för grundlagen borde intressera alla. Den anger ju reglerna för hur landet ska styras och inom vilka ramar politikerna får verka. Ett medborgarens skydd mot godtycklig och despotisk maktutövning om man så vill.
Se bara på Lissabonfördraget. Lagrådet beskrev den överföring av makt till EU som fördraget innebar som ”så omfattande och betydelsefull att riksdagens ställning reellt sett urholkas i väsentlig grad”.
Att kravet på enhällighet övergavs till förmån för majoritetsbeslut såg lagrådet som att en ny princip införts i den svenska självstyrelsen, den att ”majoritetsbeslut leder till att varken de svenska väljarna eller riksdagen kan ställa någon till ansvar i de fall där den svenska representanten blivit nedröstad i ministerrådet. Detta innebär att vad som är en fundamental princip för den svenska självstyrelsen inte får genomslag inom de områden där överlåtelse av beslutanderätt sker”.
Lagrådets ord fick inga varningsklockor att ringa. Den politiska majoriteten valde istället att vila trygg i förvissningen att Lissabonfördraget var förenlig med grundlagen. Att den därmed kunde antas med ett enkelt klubbslag i riksdagen. Vilket också skedde 2009.
Med EU:s återhämtningsfond har vi fått ett exempel på att ointresset för de konstitutionella frågorna också gäller i EU. Oenigheten länderna emellan handlade om ifall de 750 miljarder euro som EU skulle låna upp i eget namn skulle delas ut som bidrag eller lån. Och om medlemsländer som inte tillräckligt värnade rättsstatens principer skulle få stöd.
Frågan om Lissabonfördraget över huvud taget tillåter att EU lånar upp det aktuella beloppet på det sätt som planeras verkar däremot inte alls ha diskuterats. I vart fall var det inget som togs upp på statsminister Löfvens möte med EU-nämnden inför toppmötet den 16 juli. Däremot berördes förslaget att låta EU ta ut egna skatter, men bara ytligt och inte utifrån ett fördragsperspektiv.
Så var finns de europeiska grundlagsaktivisterna? Inte i EU-parlamentet i vart fall. Tvärtom, fick parlamentarikerna bestämma skulle stöden till nödlidande länder vara större och kraven på medlemsstaterna att värna rättsstatens principer tuffare. Att överenskommelsen stred mot det fördrag hörde jag ingen klaga över.Att jämföra med USA där kongressledamöterna och senatorerna ser som sin kanske viktigaste uppgift att hålla den snart 250 år gamla konstitutionen levande och att kraftfullt försvara den mot varje försök att kringgå den.
Oviljan att granska återhämtningsfonden ur ett konstitutionellt perspektiv är allvarlig för med den tar EU ett stort steg mot en federal stat. Tvärtemot vad som lovats väljarna. Bra eller dåligt? Om det råder olika meningar. Men vi borde kunna enas om att fördraget ska följas och om ett annat EU önskas ska fördraget spegla detta. För vad ska vi med ett fördrag om det inte behöver följas.
Gå till toppen