Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: EU måste hålla britterna vid bordet – och avtalet.

Boris Johnson.Bild: Stefan Rouseau
Detta är tidningens huvudledare. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Vid midsommar för lite drygt fyra år sedan chockade britterna världen genom att med knapp majoritet och efter en synnerligen vilseledande och förgiftad kampanj rösta för ett utträde ur EU.
Sedan dess har det varit ett väldigt kattrakande om hur brexit ska gå till. Storbritanniens premiärminister Boris Johnson spelar högt och hänsynslöst när han nu villkorar ett ordnat utträde ur EU med att ett frihandelsavtal ska finnas på plats senast den 15 oktober. Om inte så kommer Storbritannien lämna förhandlingarna.
Tomma tunnor skramlar mest. En hård brexit skulle bli värst för britterna själva. Storbritannien är trots allt mer beroende av tillgången till EU:s inre marknad än vad EU sammantaget är av att få tillgång till den brittiska.
Trötta förhandlare skulle därför kunna frestas lämna Boris Johnson och det brittiska självskadebeteendet därhän för att i stället ägna sig åt andra mer framåtsyftande EU-frågor.
Men ett uteblivet frihandelsavtal mellan Storbritannien och EU riskerar att få långtgående konsekvenser. Inte minst för Sverige.
Storbritannien är Sveriges sjätte största, enskilt viktigaste handelspartner. I fjol exporterade vi varor för 82 miljarder och tjänster för 78 miljarder kronor. 2019 importerade vi också brittiska varor för 68 miljarder och tjänster för 88 miljarder kronor.
Det är alltså inga små volymer som från den 1 januari 2021 plötsligt kan beläggas med tullar och möta handelsbarriärer. För svensk del skulle 6 000 företag med runt 60 000 anställda direkt komma att påverkas.
En stötesten i förhandlingarna gäller fisket. Britterna kräver att själva få bestämma vem som ska släppas in på brittiskt fiskevatten samtidigt som de begär full tillgång till EU:s inre marknad. Fiskeindustrin svarar för bara en promille av Storbritanniens BNP. Men för denna kontroll över fiskevatten är alltså Boris Johnson beredd att kasta Storbritannien ut i ekonomiskt kaos.
En annan tvistefråga är konkurrensreglerna. EU vill försäkra sig om att Storbritannien inte vräker ut varor på Europas marknader som har producerats med hjälp av sänkta miljökrav och social dumpning av arbetsvillkoren. Britterna vill inte skriva på.
Allvarligast är dock uppgifterna som läckte ut i söndagens Financial Times. Där hävdas att Boris Johnsons kabinett självsvåldigt förbereder en lag som ska göra handeln mellan olika regioner i Storbritannien – England, Skottland, Wales och Nordirland – ”sömlös” och med lika regler för tullfrihet och statsstöd.
Det skulle innebära ett brott mot utträdesavtalet som föregick Storbritanniens exit den 31 januari i år. Boris Johnson och den brittiska regeringen skulle alltså medvetet och avsiktligt gå in för att bryta mot det avtal som man själv undertecknat. I sitt lättsinne över givna löften och gemensamma överenskommelser skulle Boris Johnson då inte stå Donald Trump långt efter.
Det vittnar om en häpnadsväckande arrogans – som också är farlig. I utträdesavtalet ingår nämligen Nordirlandprotokollet, som ska förhindra att en ny hård gräns upprättas i det historiskt så känsliga område som skiljer den brittiska enklaven Nordirland från republiken Irland. Enligt avtalet ska Nordirland fortsätta att ingå i EU:s tullunion och gränsen för tullklarering gå mellan Storbritannien och Nordirland. Skulle uppgifterna om Boris Johnsons planer för Nordirland vara korrekta blir det en hård gräns mellan Irland och Nordirland.
Det vore att utmana ödet.
Det har inte gått mer än 22 år sedan Långfredagsavtalet 1998 satte stopp för tre decenniers våldsamma och blodiga uppgörelser mellan republikaner/nationalister och unionister/lojalister på Nordirland. The Troubles krävde 3 000 människors liv. Freden har med något enstaka undantag hållits, men ytan är skör, såren inte fullt läkta. Även om brittiska regeringen tredskar och domderar, gör EU:s chefsförhandlare Michel Barnier klokt i att hålla dem kvar vid förhandlingsbordet. Däremot bör EU inte vika en tum från utträdesavtalet och Nordirlandprotokollet. Pacta sunt servanda. Boris Johnson leker med elden.
Gå till toppen