Med en klocka som tickar för att stoppa den globala uppvärmningen, var det många som mitt i allt elände i våras såg en liten ljusglimt. Väldigt många människor skulle plötsligt behöva förändra sina beteenden. Och mycket riktigt: stängda gränser, inställda resor och mindre konsumtion har haft stor effekt på klimatet.

Forskare och experter förutspår att koldioxidutsläppen i världen kommer att minska med mellan 4 och 8 procent i år. Det låter inte mycket, men motsvarar två till tre miljarder ton växthusgaser i atmosfären. Ingen tidigare pandemi, lågkonjunktur eller världskris har haft så stor påverkan på utsläppen.

Sett till att stora delar av världens befolkning suttit instängd i hemmet sedan i mars är det förstås inte så konstigt att utsläppen från transporter, flyg och industrier – liksom efterfrågan på el, kol och olja – har djupdykt.

Men det är väldigt lite som talar för att förändringen kommer att bli bestående, när länder öppnar upp igen. Den nedslående statistiken visar att efter varje rejäl nedgång – som efter andra världskriget och finanskrisen 2008 – tenderar utsläppen inte bara att återgå till de ”normala”, utan att öka.

Skillnaderna i utsläpp visar också att det krävs mer än individers förändrade vanor och beteenden för att tackla klimatkrisen på lång sikt. I Paris, där vägtransporter står för merparten av koldioxidutsläppen minskade de med nästan 70 procent under våren. I New York däremot, där uppvärmningen av bostäder står för mest utsläpp, minskade de med bara 10 procent. Större förändringar kräver större, gemensamma insatser – att vi ritar om delar av våra samhällen från grunden.