Som född i början av nittiotalet vet jag precis vad berättelsen om min generation är: vi är självupptagna pösmunkar som har svårt att känna framtidstro. Jag själv har inte befunnit mig utanför den här definitionen, jag har varit den. Samtidigt som jag varit intensivt fokuserad på allt som är mitt eget, i synnerhet när det kommer till vad jag ska arbeta med, har jag så länge jag kan minnas känt en molande oro kring att allt, en dag när som helst, kommer att fallera.