Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: "Frestelsen att betrakta Churchill som ett föredöme för sitt ledarskap har lett in många amerikanska presidenter på fel spår."

Segern mot Japan och Nazityskland innebar början på en liberal internationalistisk världsordning. Men den bar också med sig fröet till dess undergång. Det skriver Ian Buruma, akademiker och författare.

President George W Bush med förebilder.Bild: CHARLES DHARAPAK
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
För 75 år sedan stod Förenta staternas och Storbritanniens prestige på topp. I demokratins namn hade Japan och Nazityskland besegrats. Visst, deras allierade Sovjet, som hade en annan uppfattning om dessa höga ideal, hade stått för det mesta av insatserna mot Hitlers Wehrmacht. Men trots det var det de engelsktalande segrarna som skapade den politiska världsordningen som under efterkrigstiden skulle gälla i stora delar av världen.
De grundläggande principerna för denna nya ordning lade Winston Churchill och Franklin D Roosevelt fast i Atlantfördraget 1941 på ett slagskepp utanför Newfoundlands kust. Vad de hade i tankarna, efter att axelmakterna hade besegrats, var en värld präglad av internationellt samarbete, multilaterala institutioner och människors rätt till frihet och självständighet. Även om Churchill motsatte sig att utsträcka dessa rättigheter till invånarna i Storbritanniens kolonier, ansåg Roosevelt att den angloamerikanska relationen var för viktig för att gräla för mycket om saken.
I många årtionden behöll Storbritannien och USA också sin image av föredömen för liberal demokrati och internationalism, trots ett antal omdömeslösa krig, kalla kriget-hysterin och opportunistiskt stöd till några djupt odemokratiska allierade.
Men i en tid präglad av Donald Trump och brexit har denna bild rämnat. Av alla äldre demokratier är det i Storbritannien och USA som högerpopulister har tagit över de konservativa partierna och regeringsmakten. Detta har visserligen inträffat även i Ungern och Polen, men de länderna har aldrig varit liberala föredömen.
Republikanerna under Trump står för allt som Roosevelt var emot. Dess slogan ”America first” är lånad från 1930-talets isolationister, som för det mesta visade större förstående för Hitler än för Roosevelt. Storbritannien har vänt Europa ryggen på ett sätt som Churchill – internationalist och en av de första förespråkarna för europeisk enighet, även om han var mycket vag om sitt eget lands roll i ett förenat Europa – aldrig hade accepterat.
Hur kunde detta hända?
Det finns givetvis många bakomliggande orsaker som inte är unika för vare sig USA eller Storbritannien: Ökad ekonomisk ojämlikhet, stelnande institutioner, självbelåtna eliter, främlingsfientlighet och så vidare. Men jag skulle vilja påstå att problemen i de båda länderna är länkade till deras gemensamma triumf 1945.
Frestelsen att betrakta Churchill – vars person alltid var mer populär ibland amerikanerna än vad Storbritannien var – som ett föredöme för sitt ledarskap har lett in många amerikanska presidenter på fel spår i sin ämbetsutövning. Det är hans karaktär av bulldogg och anglosaxisk exceptionalism samt hans heroiska försvar av friheten som slår an på amerikanska ledares självbild. George W Bush var inte den förste av Churchilltillbedjande presidenter som beslutat att dra ut i ett illa genomtänkt krig. I hans fall mot Saddam Hussein, som var brutal, men inte i närheten så farlig som Hitler.
Trumps återuppväckande av isolationismen, hans förakt för internationella institutioner och USA:s allierade i den demokratiska världen är åtminstone delvis ett resultat av Bushs katastrofala krig. Trump tilltalar den typ av väljare som vanligtvis sänds att dö i Amerikas utländska äventyr: vita, ofta lågutbildade, som bor på landet och som djupt misstror kusternas eliter.
Den förre brittiske premiärministern Tony Blair var en lika stor beundrare av Churchill som Bush var. Även han drevs av en nära nog messiansk syn på en angloamerikansk mission att befria världen från samtida Hitlerfigurer. Vid tiden för kriget i Irak hävdade han att bara ett land hade bistått Storbritannien vid dess ödestimma 1940. Därför skulle man nu sluta upp bakom USA och invadera Irak. Oavsett Blairs feltolkning av historien – USA drogs inte in i kriget förrän 1941 – blev hans nostalgi enbart narraktig.
Men från Suezkrisen 1956 via Vietnam på 1960-talet och till Irak 2003 har nostalgi inte varit det enda skäl som lett presidenter och premiärministrar in på krigsstigen.
Den andra gengångare som spökat i Vita Huset och på Downing Street har varit Neville Chamberlain och hans försoningspolitik gentemot Hitler 1938. Rädslan att uppfattas som en ny Chamberlain har varit likas stor hos efterkrigstidens ledare som förhoppningen att kunna upprepa Churchills storhet.
Segern i andra världskriget ledde Storbritannien till konkursens rand, men det kvardröjande minnet av den heroiska kampen skulle visa sig ha en ännu mer destruktiv inverkan på landets öde. Landet höll sig utanför alla försök att skapa gemensamma europeiska institutioner. Inte bara för att Clement Atlees socialistiska regering på 1940-talet trodde att det skulle innebära slutet för den spirande välfärdsstaten, utan också för att britterna inte kunde föreställa sig att andra europeiska stater skulle kunna vara dem jämbördiga. Storbritannien hade vunnit kriget. De andra hade antingen varit nazister eller blivit invaderade av dem.
Även sedan ledare som Harold Macmillan insett att Storbritannien inte hade råd att stå utanför dåvarande EEC har lockelsen att stå sida vid sida med USA, särskilt i krig på avlägsna platser, varit starkare än den att spela en ledande roll i Europa. När Storbritannien på 1950-talet fortfarande i Västeuropa hade rollen som främst bland likar hade andra européer gärna sett landet ta denna ledande roll. Amerikanerna, som alltid varit mindre sentimentala än britterna inför de två nationernas ”särskilda förhållande”, uppmanade rentav Storbritannien att ta just den rollen. Utrikesminister Dean Acheson kallade oviljan att göra detta Storbritanniens ”största misstag under efterkrigstiden”.
Och nu är vi här.
Med ett isolationistiskt USA och ett Storbritannien avskuret från Europa.
Deras största triumf visade sig bära på frön för framtida katastrofer.
Ian Buruma
Project Syndicate
Översättning: Ola Tedin
Ian Buruma är akademiker och författare, verksam i USA.
Gå till toppen