Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: "Nu är tiden inne för att januaripartierna tar fullt ansvar över rikets försvar."

Den historiskt stora höjningen av anslagen till försvaret beror på den tidigare mycket låga nivån. Inte på att regeringen och samarbetspartierna har höga ambitioner att öka försvarsförmågan, skriver Anton Roos.

Sveriges omvärldsläge har försämrats.Bild: Göran Stenberg
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Regeringens samt C och L:s tillskott till försvaret bör betraktas som ett lapptäcke för en redan sargad ekonomi och organisation. Fortfarande saknas hela 35 miljarder för att försvarsberedningens förslag ska kunna genomföras fullt ut. Det duger helt enkelt inte.
Försvarspolitiken vilar på en helt avgörande grund: budget och inriktning måste fattas långsiktigt för att organisationen ska kunna ha en chans att hänga med i utvecklingen. Det är också utifrån detta som överenskommelsen mellan regeringen och C och L måste ses. Med enbart en fjärdedel av de resurser som krävs blir konsekvensen att upprustningens plan i praktiken omöjliggörs. Försvarsbeslutets målsättningar faller därför innan försvarsbeslutets innebörd ens har påbörjats.
Att den rödgröna regeringen inte prioriterar försvaret är ingen nyhet. Gång efter annan har de borgerliga partierna tvingats knuffa regeringspartierna framför sig och på så sätt tvinga dem till nödvändiga tillskott. Socialdemokraterna valde bland annat att inte förbinda sig vid en finansiering i försvarsberedningens slutrapport. När S efter mycket om och men tvingades till detta togs ingen hänsyn till inflationsökningar, vilket innebar att flera miljarder saknas. När coronakrisen sedan slog till började detta användas som en ursäkt för att inte skjuta till mer resurser. Det är utifrån detta motstånd som en kompromiss mellan regeringen samt C och L ägt rum. Den resulterade i bara 10 miljarder av de 45 miljarder som behövs mellan 2025 och 2030, samtidigt som en stor majoritet av Sveriges riksdag förespråkar motsatsen. Kompromissen är såväl dålig som otillräcklig – och speglar heller inte folkviljan som den tar sig uttryck i parlamentet.
Oaktat hur försvarsbeslutet landar står det redan klart att satsningarna kommer att bli av historisk karaktär. Det är riktigt att försvaret inte har sett vare sig så här mycket pengar eller en så här snabb ökning av resurser på många decennier. Detta måste dock ses i sitt sammanhang. Att satsningarna är historiska spelar föga roll när det blir från historiskt låga nivåer. Att tillskotten är stora är inte konstigt när resurserna också från början varit otillräckliga. Även om förstärkningarna är kraftiga i absoluta pengar utgör det fortfarande samma andel av BNP procentuellt, och samtidigt en mycket lägre andel än i våra grannländer. Tillskotten av resurser är knappast så stora som de låter och inte heller så stora som de egentligen borde vara.
Försvarsberedningens rapport i maj 2019 målade upp ett mörkt omvärldsläge. Ett allt mer aggressivt Ryssland innebär allt mer oförutsägbara och osäkra förutsättningar. Vad har då hänt sedan dess? Har omvärlden blivit mer lugn, säker och förutsägbar? Nej, tvärtom. Den förändrade situationen i Belarus bevisar om något hur förutsättningarna i vårt närområde snabbt kan skifta och omvärlden vara allt mer hotfull.
Med det i åtanke är detta inte en tid för några halvmesyrer till försvarsbeslut. Nu är tiden inne för att januaripartierna tar fullt ansvar för rikets försvar med ett fullt finansierat försvarsbeslut.
Anton Roos
Anton Roos är försvars- och säkerhetspolitisk talesperson
 för KDU
Gå till toppen