Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Moa Berglöf: ”Blir det fakta som vinner, eller post truth?”

Donald Trump och Joe Biden i sin första debatt.Bild: Olivier Douliery
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Jag såg ikapp valdebatten mellan USA:s president Donald Trump och Demokraternas presidentkandidat Joe Biden häromdagen, och kom osökt att tänka på ett dagdrömmeri jag brukar sysselsätta mig med ibland när jag har tråkigt. Nämligen hur det skulle vara om mina vänner plötsligt började bete sig som bångstyriga barn.
Skrika när ingen vill lyssna. Skylla på någon annan när något gått snett. Blåljuga vid konfrontation.
Hur skulle jag själv agera i den situationen? Vara den vuxna, tålmodig och principfast? Eller trilla ned på samma känslostyrda bebisnivå?
Snart fyra år in i Donald Trumps presidentskap är den frågan inte bara relevant för den amerikanska politiken och dess toddler in chief – bebisbefälhavare Donald Trump – utan för alla länder där det politiska debattklimatet i alltför många frågor har hamnat på vad som närmast kan liknas vid förskolenivå. Inte minst i Sverige.
I september 2016, några månader innan USA fick en ny president och den politiska världskartan ritades om, publicerade The Economist en artikel om ett av de största hoten mot det politiska samtalet och i förlängningen demokratin: post truth politics, den postfaktiska politiken.
I den postfaktiska politiken, den som fick Donald Trump vald, brexit genomfört, gjorde Sverigedemokraterna till landets tredje största parti och hos vissa skapade bilden av ett Sverige på gränsen till sammanbrott, ses objektiva fakta som ointressanta och de känslomässiga argumenten som primära. Det spelar helt enkelt ingen roll om samhällsutvecklingen går åt rätt håll – så länge det politiska målet kräver rädsla och otrygghet är det dit politiken kommer att peka.
Men inte bara det. För att den postfaktiska politiken ska fungera krävs också att allt färre väljare bryr sig om vad som är sant eller falskt. Att allt färre orkar eller vill ifrågasätta känslan som triggas av lögnen. De ger upp.
Och i förlängningen: eftersom de utpekade samhällsproblemen inte bygger på sanning blir sanningen också irrelevant som verktyg för att lösa dem.
”Mycket talar för ett skifte, i USA och andra länder, mot en politik där känslor trumfar fakta med större enkelhet och mindre motstånd än tidigare”, förutspådde The Economist för fyra år sedan. En profetia som nu har blivit vardag, också i den svenska politiken. Och en politisk strategi som få ännu verkar veta hur den ska bemötas.
Kan den bemötas? Om lite mer än en månad får vi det amerikanska svaret på frågan. Om mindre än två år kommer det svenska. Blir det fakta som vinner, eller post truth?
För dem som vill se det förstnämnda är det hög tid att börja söka sanningen, den riktiga, bortom de känslomässiga och falska argumenten. Vara de vuxna, tålmodiga och principfasta, i ett politiskt klimat som ser ut att riskera befolkas alltmer av barn i behov av uppmärksamhet än ledare med förmåga att styra ett land.
Gå till toppen