Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ann Lingebrandt: Den här gången har Svenska Akademien inte råd att ställa till med en skandal

2020 innebär ett stresstest för litteraturpriset. Mycket står på spel när Nobelpristagaren i litteratur tillkännages på torsdag.

Olga Tokarczuk, Nobelpristagare 2018. Peter Handke, Nobelpristagare 2019. Bob Dylan, Nobelpristagare 2016. Svetlana Aleksijevitj, Nobelpristagare 2015.Bild: Anders Wiklund / TT Claudio Bresciani / TT Chris Pizzello TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
9 september i Minsk. Svetlana Aleksijevitj kastar ut ett rop på hjälp. Maskerade män ringer på dörren till hennes lägenhet, rapporterar hon i realtid på Facebook, och världen håller andan. Kommer också Nobelpristagaren i litteratur att fängslas och försvinna, som så många andra ur den belarusiska oppositionen? Snart strömmar folk till och bildar ett mänskligt skydd i hennes hem – hon är säker, för den här gången. Dagen efter uttalar sig Nobelpriskollegan Olga Tokarczuk till stöd och önskar att också hon kunde stå utanför Svetlana Aleksijevitjs dörr för att försvara henne.
Vad det dramatiska ögonblicket berättar är att ett Nobelpris visserligen inte är någon garanterad livförsäkring i en hänsynslös diktatur, men att det i viss mån kan fungera som en rustning. Och att det – hur mycket Svenska Akademien än tjatar om att priset är opolitiskt – har politisk sprängkraft. Det går inte att komma ifrån att Nobelpriset utgör ett slags riddardubbning. För den som likt Olga Tokarczuk är villig att axla rollen vill säga, det går såklart att som en trulig rockstjärna vända ryggen åt det hela. Värdiga Nobelpristagare brukar det heta, och den där värdigheten handlar inte bara om litterära kvaliteter.
Så kommer det förstås bara att vara så länge Nobelpriset behåller sin speciella strålglans. Och den har ju onekligen mattats en del på sistone.
2020 innebär ett slags stresstest för litteraturpriset. Man kan lugnt konstatera att det är mycket som står på spel när årets Nobelpristagare tillkännages på torsdag. Det är – på nytt – upp till bevis för en akademi som ännu inte lyckats skaka av sig de senaste årens turbulens, fortfarande tyngs av Arnault-affären och de interna konflikter den utlöste och som inte heller förmått hantera kritikstormen efter fjolårets kontroversiella val av Peter Handke på ett alldeles övertygande sätt.
Även om det mesta stridsdammet lagt sig vid det här laget hänger en grumlig dimma kvar över institutionen, som inte bara behöver återupprätta sitt rykte utan framförallt slå fast att den alltjämt har relevans. Det är inte någon naturlag att ett pris som delas ut av en kunglig akademi i ett perifert litet nordligt land överallt betraktas som ett slags världsmästartitel i litteratur, oavsett om det viftas med tio mille. Svenska Akademien har knappast råd att vare sig ställa till med en ny skandal eller belöna något halvljummet författarskap vars bästföredatum gick ut för ett par decennier sedan.
I en artikel i Svenska Dagbladet tidigare i veckan gör Kristoffer Leandoer en svidande vidräkning med den bristande förnyelselusten i kommittén som utser Nobelpriset. Han var en av de fem externa sakkunniga i den grupp som hängdes på nobelkommittén för att under två år utgöra en föryngrande överrock och moralisk kompass åt de potentiellt snedtrampande ledamöterna. Funkade det? Att två av de fem – förutom Leandoer också Gun-Britt Sundström – hoppade av redan under första året talar sitt tydliga språk. Att kommitténs ordförande Anders Olsson sedan i ett uttalande till TT försäkrat att “arbetet har gått utmärkt med färre externa detta år” är kanske inte heller helt betryggande för den som hoppats på att den kvarvarande externa expertisen skulle kunna ha ett reellt inflytande och inte bara agera hejaklack åt de ordinarie stolsittarna.
Leandoer beskriver sig som en bricka i ett maktspel, berättar frustrerat om svårigheten att lansera nya namn i processen och oviljan hos ledamöterna att inse sitt ansvar: “Detta handlade om att stadfästa en litteratursyn som gjorde det som utspelats i offentligheten, alla blamager och förflugna ord, helt irrelevant, eftersom allt viktigt tilldrog sig i en renare och högre sfär som bara befästes av gläfset från medier och allmänhet.”
Det kan förstås vara ett förbittrat vittnesmål från en avhoppare som hade lite för höga förväntningar, men stärker intrycket av att akademien behöver ledamöter med språkkunskaper och intressen som sträcker sig utanför västerlandets gränser. Chansen finns, två lediga stolar ska fyllas i år.
Om Nobelpriset ska fortsätta att aspirera på att vara världens finaste litteraturpris måste det ju också vara ett litteraturpris för hela världen.
Inte för att Nobelprisets gunster borde fördelas efter någon global rättviseordning. Inte för att en litteraturpristagare ska väljas för att hen håller de tjusigaste högtidstalen och gör sig bra på galor för goda ändamål. Det är ett litterärt pris, inte ett världsförbättrarpris.
Utan för att Nobelpriset, fortfarande, har potentialen att vidga våra vyer också estetiskt och lyfta fram en litteratur som ger oss nya insikter om vår mänskliga belägenhet. Visst kan litteraturen ibland fungera som en grindväktare mot en ond värld, men framförallt kan den spegla och hjälpa oss att förstå den onda världen.
Det hänger en stämning av baksmälla över 2020. Festen är inställd, ceremonin ska avklaras via videolänk, och det är förstås coronans fel, men det avbokade firandet känns ganska passande. Kanske kan det bli ett välbehövligt tillfälle att sätta själva litteraturen i fokus.
Jag ska försöka att inte trissa upp mina förväntningar alltför mycket, men hoppas i alla fall på ett litterärt val som kan höja stämningen.
Gå till toppen