Sedan i våras har människors tillvaro i städer runt om i världen påverkats av coronaviruset på ett genomgripande sätt. För samhällsekonomin har omställningen varit problematisk, men för miljön har pandemin inneburit en positiv förändring.

På orter som stängts ner har trafiken minskat, luft och vatten har klarnat, vilda djur har rört sig mellan husen, stora flygplatser har närmast stått stilla. Om ett år eller två, när pandemin klingat av eller när det finns ett vaccin, återgår kanske allting till det gamla.

Men just nu finns det en möjlighet för politikerna att lägga om stadsplaneringen så att det går att nå FN:s hållbarhetsmål. Risken för smittspridning har genom historien flera gånger drivit på utvecklingen av förbättrad vattenförsörjning, avlopps- och avfallshantering, och inte minst framväxten av parker och grönområden.

Idag växer städer och urbana regioner över hela världen. Att bygga tätare städer framhålls ofta som en metod för att få plats med fler människor på mindre yta. Men utan en genomtänkt planering hamnar bilarna i fokus, tar plats och förorenar allt mer.

I flera skånska städers förtätningsplaner avsätts större ytor till parkeringsplatser än till grönområden. Giftiga partiklar och gaser ger hjärt- och kärlsjukdomar. Dödstalen orsakade av luftföroreningar i Sverige är årligen ungefär lika höga som de som nu orsakats av covid-19, men inte alls lika uppmärksammade. I förorenad luft växer barn upp med försämrad lungfunktion och astmaattacker. Buller medför ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar, sömnsvårigheter och minskad inlärning hos barn, och utgör en kostnad för samhället.

När städer förtätas försvinner grönytor och tillgången till hälsofrämjande lek- och grönområden blir mindre. Dessutom gör mer asfalt att städerna blir varmare. Det innebär i sin tur ökad risk för att människor måste läggas in på sjukhus och förtida dödsfall hos känsliga grupper som äldre under de värmeböljor som blir vanligare i och med klimatförändringarna. Effekterna av förtätning drabbar de mindre privilegierade i samhället först.

Städer som Berlin och Paris har under pandemin lagt om trafiken så att den anpassats för färre bilar och mer gång- och cykeltrafik.

Barn och vuxna ska kunna ta sig till skola, arbete och aktiviteter till fots eller på cykel. Då får man mindre buller, luftföroreningar och klimatutsläpp och det är en billig investering i lägre sjukvårdskostnader och förbättrad fysisk och mental hälsa. Trafikmiljön blir automatiskt säkrare. Dessutom kan de resurser som tidigare avsatts till biltrafik läggas på smarta och säkra transporter för dem som har tung packning, är rörelsehindrade eller ska längre sträckor. Beslutsfattare måste våga tänka nytt med närmare tillgång till service i städerna, såsom visionen i Paris 15-minutersstad där alla ska kunna gå från sin bostad till skola, affärer och arbete inom 15 minuter.

Att prioritera ner biltrafiken ger mer plats för grönska. Under pandemin har det blivit tydligt hur viktiga grönområden är där människor kan röra sig utomhus utan att trängas. Tillgång till gröna platser och parker är avgörande för folkhälsan eftersom de möjliggör och stimulerar till rörelse, lek och avkoppling. Särskilt viktiga är grönområden för barns utelek, speciellt för de barn som växer upp utan egna trädgårdar. Parker, även mycket små, är mötesplatser med fokus på sociala kontakter och utan krav på konsumtion.

Politikerna i landets städer måste ställa högre krav på att byggherrarna planerar in bostadsnära gröna miljöer och behåller så mycket som möjligt av de grönområden som redan finns.

En genomtänkt stadsplanering, där befintlig grönska behålls, underlättar också för den biologiska mångfalden att bestå.

Om träd och växter får stå kvar och kan bindas samman till större områden kan de skapa livsmiljöer för insekter, fåglar och andra djur som är avgörande för att ekosystemen ska fungera och återhämta sig efter störningar. I många fall kan områdena utformas som stråk där människor kan röra sig till fots och på cykel i ren och bullerfri grönska.

Vi efterlyser en mer genomtänkt kollektivtrafik både i städerna och utanför dem, där gång och cykel inte är ett alternativ. Kollektivtrafiken måste vara regelbunden, tillgänglig och tillförlitlig, och säker även i en pandemi.

Även om de flesta människor bor i städer behövs landsbygden för produktion av vatten och mat, men också för ett aktivt friluftsliv.

Pandemin har visat att stads- och samhällsplanering måste bygga på ett mer omfattande och genomtänkt helhetsperspektiv än idag, och att en frisk, grön och bullerfri miljö gynnar alla levande varelser.

Ebba Lisberg Jensen, docent i humanekologi vid Malmö universitet

Ebba Malmqvist, docent i miljömedicin vid Lunds universitet

Johanna Alkan Olsson, docent i miljövetenskap vid Lunds universitet

Christina Isaxson, filosofie doktor och lektor i aerosolteknologi vid Lunds universitet

Kristina Jakobsson, professor i klinisk miljömedicin vid Göteborgs universitet

Kristoffer Mattisson, forskare i miljömedicin vid Lunds universitet

Anna Oudin, docent i epidemiologi vid Lunds universitet och Umeå universitet

Pontus Roldin, docent i fysik vid Lunds universitet