Det finns en betydelsefull dialog i ”Dina händer var fulla av liv”. Två kvinnor har precis knackat på hos huvudpersonen Nora, som liksom de är somalier, i Sandviken. De står i dörröppningen med grytor i händerna och vill välkomna Nora och hennes dotter Sagal till grannskapet. Det är tidigt nittiotal, inbördeskriget rasar i Somalia och längtan hem är stark. ”En vacker dag kommer vi alla att återvända. Somalia är rikt. Vi har havet, kulturen, kunskapen. Det är männen som är huvudvärk. De äter upp mitt huvud”, konstaterar den ena kvinnan och fortsätter: ”Det är männen som måste komma överens. Bara då kan helvetet som fortfarande brinner i Somalia få ett slut”. Hennes väninna fördjupar analysen: ”Och det är Somalias kvinnor som bär krigets bördor”.