På ett etablissemang i staden, som är känt för sin uteservering, arbetar en stilig ung man. Jag undanhåller platsens exakta namn för att inte göra den unge mannen alltför synlig, men en kväll, för inte alls särskilt längesedan, kom han att bli en manifestation av höstens nyckfullhet: årstidens själva själ, att vi hela tiden växlar intensivt mellan eufori och melankoli, både vädermässigt och känslomässigt. Vid kvällens slut stod han som fysiskt exempel för den banala längtan att ställa sig frågan: är det som allra vackrast nu?