Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ola Sandstigs bok visar att medier länge försummat viktiga frågor om de apatiska barnen

Förmodligen finns det fler fall av manipulation, visar Ola Sandstigs bok. Men hans mödosamma reporterarbete skuggas av mängden insinuationer, skriver Petter Larsson.

Ola Sandstig.Bild: Sofia Sabel

Ola Sandstig

De apatiska barnen – och samhället som svek. Mondial.

Sedan 15-årige Dimitri 1998 behandlades för uppgivenhetssymtom har Sverige haft ungefär 1000 fall av apatiska flyktingbarn.
Förra året vittnade två av dem, Anahit Arakelyan och Nermin, för journalisten Ola Sandstig i tidskriften Filter om att deras föräldrar tvingat dem att simulera sjukdom i syfte att få uppehållstillstånd av humanitära skäl.
Nyheten var en bomb som framförallt bar en politisk laddning.
När debatten var som hårdast kring 2005 framfördes flitigt misstankar om barn som fejkade sin sjukdom, drogats eller förgiftats av sina föräldrar. Det skulle nämligen kunna förklara varför enbart Sverige och inget annat land fick en snabb endemi av apatiska barn och kanske också varför det främst var barn från forna Sovjet och Jugoslavien som drabbades: de hade hittat ett sätt att få uppehållstillstånd.
De som värjde sig mot påståendena om systematisk simulering invände att barnen ofta vårdades så länge med så svåra symtom att det skulle vara nästan omöjligt att fejka. Det tog ibland lång tid innan de tillfrisknade även efter att de fått uppehållstillstånd. En del blev också friska utan uppehållstillstånd och vissa insjuknade efter att de redan fått uppehållstillstånd.
Detta handlade, menade man, istället om hur trauman, långvarig stress och illa fungerande familjer fick barn att kollapsa.
Debatten dog efter att journalisten Gellert Tamas i SVT:s Uppdrag Granskning 2006 och i sin bok ”De apatiska: om makt, myter och manipulation” (2009) granskat hundra fall och inte hittat några simulanter – dock enligt mycket högt ställda beviskrav.
Det är viktigt att minnas att ingen ens på den tiden uteslöt att manipulation skulle kunna förekomma i enstaka fall.
I sak förändrade Sandstigs avslöjande därför inte mycket: det var bevis på vad alla redan visste kunde förekomma.
Men frågan var och är ett slagfält mellan flyktingvänner och flyktingfiender, där de senare genom avslöjandet i Filter flyttade fram positionerna: se där, vad var det vi sa!
När Ola Sandstig nu byggt ut sin artikel till boken ”De apatiska barnen” är syftet att övertyga läsaren om att det pågått en dold massmanipulation.
I botten ligger ett mödosamt reporterarbete: han har plöjt sjukjournaler, dokument från Migrationsverket och offentliga utredningar, intervjuat läkare, sjuksköterskor, gränspoliser och andra.
Till bokens styrkor hör att Sandstig går till botten med en del påståenden som tidigare luftats. Bland annat visar han att det inte alls finns hundratals apatiska barn i Australien och varför en undersökning från 2012 om stresshormoner inte duger att dra slutsatser från. Han klargör också varför Rädda Barnens och Karolinska Institutets rapport ”Bördan de kom med” (2008), som många stödde sig på i debatten, måste användas försiktigt.
Men boken står och faller med barnen. Sandstig dammsuger 20 år efteråt indicier som han staplar på varandra: flickor under vård fångades på videofilm från en bröllopsfest, en annan flicka sågs uppe på benen en kort tid efter att hon deporterats. En rad läkare och andra berättar om sina misstankar. Någon tror att nästan alla barn simulerar, någon att det handlar om var femte, någon antar att det är extremt ovanligt, och så vidare. Som grande finale får Sandstig den nu avlidne överläkaren Göran Bodegård, som länge var en central person i motståndet mot simuleringshypotesen, att medge att han träffat på en handfull misstänkta fall.
Att vårdpersonalen i så många år svek sin plikt och inte slog larm när de misstänkte att barn tvingades eller drogades berodde på att de var rädda för att bli stämplade som rasister, tydligen.
Själva mängden misstänkta fall och vittnesmål tenderar att övertyga, och förmodligen har det funnits fler fall av manipulation än de två Sandstig avslöjat i Filter. Själv är han i boken klokt nog försiktig med att uttala sig om omfattningen. Men i en intervju i Fokus (1 oktober) tar han bladet från munnen: ”Mycket talar för att det mesta handlade om manipulation.”
Det mesta?
Någon täckning för det påståendet finns inte ens i hans egen bok.
Sanningen är att ingen vet.
Samtidigt ger detta sökande efter simulanter boken en inkvisitorisk karaktär. Mest besvärande är att Sandstig inte talat med dem han anklagar för bedrägeri och barnmisshandel. I en kritik av andra medier citerar han själv högtidligt ur de pressetiska reglerna: ”Sträva efter att ge personer som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt”.
Sedan begår han samma synd själv. Det är möjligt att han ”strävat”, men det framgår bara någon enstaka gång att han alls försökt få intervjuer. Det ger intrycket av att han bara ser det som sin skyldighet att låta de läkare och debattörer som kritiseras komma till tals, medan de berörda familjerna mest är brickor i en debatt som ska vinnas.
Han bortser också konsekvent från andra tänkbara förklaringar.
”I den tonårige pojkens fall var allting så påtagligt att det inte kunde röra sig om något annat än en medveten simulering och ett försök till manipulation av sjukvården” skriver Sandstig till exempel om en 17-åring. Det framgår att pojken veckorna innan han ska deporteras kan gå bra. Men sedan blir han ”som avsvimmad” och får bäras ombord på planet, för att sedan åter tillfriskna under resan.
Kan det verkligen inte ”röra sig om något annat” än simulering? Kan man inte till exempel se en pojke på bättringsvägen vars kollaps var ett återfall framdrivet av förtvivlan?
Även kring ett av Sandstigs mer utbyggda exempel finns frågetecken. Ett gift par vittnar för Sandstig om att en 6-årig flicka i hemlighet varit frisk. Dessutom deltog hon i orienteringslopp bara två månader efter att hon börjat gå i skolan igen. Borde hon inte ha varit för muskelsvag för det?
Det låter bestickande.
Man kan naturligtvis inte avfärda parets vittnesmål, men det bekräftas inte av andra källor. Jag kan därför inte se varför det nödvändigtvis skulle väga tyngre än familjens egna uppgifter, som stöds av sju läkarintyg. Flickan låg dessutom sjuk i fem månader efter att ha fått uppehållstillstånd – något Sandstig utan belägg förklarar med att hon tvingades hålla skenet uppe för säkerhets skull.
Ibland sker misstänkliggörandet genom insinuationer. Vid ett tillfälle blir Sandstig insläppt i en flickas hem och noterar särskilt att det tar fem minuter innan pappan öppnar dörren. Det ska förstås som en vink om att pappan på den tiden får flickan att lägga sig i sängen och spela sjuk.
Jag påstår inte att jag har rätt i mina invändningar. Men Sandstig borde själv ha resonerat om alternativ och inte alltid valt att hellre fälla än fria. Det hade då blivit mindre uppenbart hur väl boken placerar sig inom ramen för en sliten berättelse om hur utländska bedragare lurar skjortan av de naiva svenskarna och hur en elit av politiker, medier och i det här fallet barnläkare stämplar kritiska röster som rasism.
Denna dramaturgiska mall, liksom det faktum att hans projekt att granska de apatiska barnen har sin upprinnelse i en pengainsamling bland läsarna till en högerradikal propagandasajt, minskar övertygelsekraften i undersökningen.
Det är synd, för historien om de apatiska barnen innehåller fortfarande viktiga frågor att reda ut, som andra medier försummat i många år.
Sandstig halkar själv in på en intressant tanke när han refererar till en artikel av barnläkaren och forskaren Karl Sallin. Denne tror inte att simulering kan förklara de många fallen, men menar också att det inte är tillräckligt att tala om stress och trauma, eftersom det inte kan förklara varför sjukdomen uppstått bara i Sverige. Det krävs en kompletterande teori. Sallin föreslår att apatin är en ”kultursjukdom”, något idéhistorikern Karin Johannisson gjorde redan 2007 i en intervju i Läkartidningen.
Med det menas en sjukdom som skapas i samspel med en bredare samhällskultur, där både den medicinska expertisen och medierna har viktiga roller.
Samtida exempel skulle enligt Johannisson och Sallin kunna vara fibromyalgi, elöverkänslighet och olika versioner av kronisk trötthet, till exempel 80-talets yuppiesjuka.
Förenklat: barnen mår dåligt av skäl som har att göra med deras hopplösa situation och tidigare erfarenheter. När diagnoserna fastslås, när behandlingarna struktureras och när medierna sprider kunskap om vad det innebär att vara ”ett apatiskt flyktingbarn” skapas sedan en socialt legitim form för att gestalta detta lidande.
Det hela sker omedvetet från patientens sida, det handlar inte om simulering.
Tesen är inte invändningsfri. Flera hundra barn insjuknade ju till exempel innan den mediala exponeringen tog fart och frågan om varför vissa invandrargrupper drabbades och andra inte återstår.
Här finns möjligen ett spår att följa för både forskare och reportrar, som jag hoppas börjar gräva på det fält som Sandstigs bok öppnat för granskning igen.
Gå till toppen