Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Myra Åhbeck Öhrman: Ann Heberlein borde fråga Joakim Lamotte om hans etik

Joakim Lamotte kallar sig journalist, men använder sin plattform som vapen. På onsdag kväll kommer han till Studentafton i Lund för att intervjuas av Ann Heberlein. Myra Åhbeck Öhrman, som själv råkat ut för Lamottes metoder, skickar med några frågor som etikdoktorn borde passa på att ställa.

Joakim Lamotte i skottsäker väst i SVT-programmet ”Sverige möts”.Bild: SVT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Studentafton i Lund bjuder in till samtal mellan Ann Heberlein, teologie doktor i etik, och Joakim Lamotte, en av landets största aktörer i den bransch som kallas ”Swishjournalistik”. En typ av granskande eller opinionsbildande arbete som helt finansieras av frivilliga bidrag från läsarna, företrädesvis via Swish.
Till skillnad från många andra så kallade “medborgarjournalister” har Joakim Lamotte tidigare faktiskt varit yrkesverksam journalist i flera år. Han kallar sig oberoende, och påstår ofta att han i sina Facebook-inlägg granskar det de etablerade medierna inte vågar prata om.
Det är inte riktigt sant.
Idag är Lamotte mer aktivist än journalist – mer moraliskt tveksam orosstiftare än neutral granskare. Om det talar siffrorna sitt tydliga språk. När Andreas Magnusson i magasinet Paragraf gick igenom alla inlägg Lamotte gjorde under 2019 handlade 70 procent av dem (115 av 164) om honom själv. Endast fyra av inläggen var av den sorts uppsökande journalistik han säger sig syssla med.
Mer än hälften var uthängningar av meningsmotståndare som kritiserat honom.
Slutsatsen blir att Lamotte egentligen har mer gemensamt med exempelvis influeraren Linnéa Claeson, som byggt sin plattform på att berätta om vilka hemska meddelanden hon får, än med valfri svensk journalist.
När Joakim Lamotte idag möter etikdoktorn Ann Heberlein finns det alltså ett bättre samtalsämne än journalistik – en etisk bedömning av hans verksamhet.
Ann Heberlein, teologie doktor i etik, leder onsdagens samtal på Studentafton.Bild: Peter Frennesson
Hur hamnade Joakim Lamotte där han är idag?
Låt oss spola tillbaka till 2014. Joakim Lamotte, en dittills anonym journalist, profilerade om sig – till pappafeminist och bloggare.
Klimatet borde ha varit perfekt. Det var året då Feministiskt initiativ fick en representant i EU-parlamentet och Stefan Löfven förkunnade att Sveriges regering skulle vara feministisk.
Men det visade sig inte vara så enkelt. Lamottes väg kantades av välformulerad kritik om att män vill ha hyllningar när de torgför samma teorier kvinnor pratat om i evigheter. Bitvis även av hån och ilska från personer som tyckte att hans självgoda framtoning som nyfrälst kvinnokämpe gjorde mer skada än nytta.
Kanske var det därför han med tiden fokuserade mer och mer på arga utspel i sociala medier om det svekfulla etablissemanget och om kriminalitet.
Även om han fortfarande säger sig värna om kvinnor, har fokus flyttats en bra bit från hans inledande kritik av könsroller i Alfons-filmer. Samtidigt har hans opinionsbildning visat upp ett återkommande mönster som rimmar illa med att slå vakt om kvinnors trygghet.
Hur påverkades han av att inte omedelbart hyllas och omfamnas av vad han uppfattade som vänsterfeministiska profiler? Förlorade dessa kvinnor status som skyddsvärda i hans ögon? Det finns ett flertal exempel som gör tesen gångbar. Tillfällen då kvinnor utsatts för den ilska han piskar upp hos sina följare.
I mars 2019 invände en tillfrågad privatperson mot problemformuleringen i hans livesändning om gruppvåldtäkter genom att säga att hennes döttrar inte var rädda. Hans följare rasade och kallade henne en ”oattraktiv vänsterfitta” vars döttrar skulle ”knullas sönder och samman”. Han lät dem hållas.
I april 2019 kritiserade ETC:s ledarskribent Jenny Bengtsson hans metoder. Bengtsson, som enligt Lamotte måste ha ”vuxit upp i en syrefattig gruva” inkluderades i ett ilsket inlägg om ”så kallade feminister” som inte lät honom skydda kvinnor ifred, med en kompakt vägg av hatkommentarer som följd.
I juni 2019 ifrågasatte jag själv hans beslut att livesända från ett hus som tillhörde föräldrarna till en nyligen frigiven våldtäktsman. Mitt argument var att det var oetiskt att utsätta oskyldiga familjemedlemmar för fara. När Lamotte la ut mitt namn på sin Facebooksida presenterade han det med att ”vissa vänsterkvinnor väljer att skydda förövare”. Resultatet kan ni säkert gissa er till vid det här laget.
Det här är bara tre av många liknande exempel.
När jag själv utsattes för hans följarskara la jag närmare två veckor på att sammanställa hundratalet hatiska kommentarer, förhoppningar om att jag själv skulle våldtas och annat mer eller mindre hotfullt, för att skicka det vidare till honom. Trots det hävdade han att han inget sett.
Joakim Lamotte vet att hans plattform går att använda som vapen. Det visade han i april 2019 då han, efter ett tips från en okänd källa, hotade en påstådd sexförbrytare med uthängning i sociala medier så att ”folk vet var du bor om de vill bjuda dig på fika”. Hans meddelande lades sedan ut för allmän beskådan för att hans följare skulle betala honom för hans insats.
Inget av det här är journalistik. Inget av det är etiskt. Är Lamotte själv av annan åsikt? Det är frågor en teologie doktor i etik skulle kunna ställa.
Kanske är det lättare att få honom att svara på den typen av frågor under ett trevligt samtal på Studentafton? När Robert Aschberg försökte kontakta honom för programmet ”Trolljägarna”, reagerade Lamotte med att publicera Aschbergs telefonnummer på sin Facebooksida inför hundratusentals följare, tillsammans med en uppmaning att ringa honom och lämna sina synpunkter.
Jag hoppas att Ann Heberlein har större framgång. Hon vet vilken kultur Joakim Lamotte fostrat – eller underlåtit att fostra – hos sina följare. Hon har själv skrivit om hur Magda Gad, journalist med bakgrund som krigskorrespondent, utsattes för påhopp då hon ifrågasatte om han verkligen behövde ha på sig skyddsväst i SVT:s studio.
Varför tycker Joakim Lamotte att meningsmotståndare och kritiker förtjänar att han ser mellan fingrarna på de hatdrev han skapar? Det skulle samtalet på Studentafton kunna utforska.
Som Ann Heberlein själv skriver på sin blogg, i inlägget ”När drevet går”: ”Ju större makt man har, desto större ansvar har man också. [...] Det ansvar som följer med denna maktposition måste diskuteras.”
Gå till toppen