– Den nedåtgående spiralen behöver brytas nu, direkt! säger Fanny Viderström Ahlström, som är sjuksköterska och skyddsombud för Vårdförbundet.

– I så många år har vi hoppats på en förändring. Ombyggnad av lokalerna, att vi ska få gehör för att det inte är hållbart med så många patienter på varje sjuksköterska. Våra chefer säger ”vi jobbar på det”. Men när man inte ser resultaten då tappar man förtroendet, och lusten att vara kvar.

Fanny Viderström Ahlström möter oss direkt efter en stressig arbetsdag tillsammans med läkaren Ardavan Khosnood och undersköterskan Denise Neal. Sjuksköterskekollegan Anders Willysson och läkaren Anna Gislén ansluter utanför akutintaget.

Denise Neal har blivit stående på ett ambulanslarm och missar fotograferingen, Fanny Viderström Ahlström har inte hunnit äta lunch och gnager på ett äpple för att få upp blodsockret.

I många år har larmen om arbetsmiljön kommit från akuten i Lund. Men nu har situationen spetsats till ordentligt – hälften av sjuksköterskorna, sammanlagt ett trettiotal, har sagt upp sig.

De som är kvar får ofta arbeta dubbel- och trippelpass, och fasar för att utöver det beordras in med sms.

Flera erfarna undersköterskor har också flytt akuten.

I många fall hade uppsägningarna kunnat hindras bara med samtal och några enkla åtgärder, tror gruppen.

– Vi frågar oss alla varför man inte kämpat mer för sin personal, säger Anders Willysson.

Fanny Viderström Ahlström och Denise Neal började samtidigt på akuten för mer än sex år sedan.

– Vi är väl de enda i den kullen som är kvar, och det som räddat oss är nog att vi båda fått två barn under tiden, säger Fanny Viderström Ahlström.

– Kortare arbetstid hade gjort vår arbetsplats till ett ställe där man vill vara, och sparat in sjukskrivningar och hyrpersonal, säger Denise Neal, skyddsombud för Kommunal.

Krisen på akuten förvärras av att det saknas erfarna sjuk- och undersköterskor. Läkare är det tvärtom lätt att rekrytera eftersom Lund varit tidigt ute med specialistutbildning till akutläkare.

Men i frågan om arbetsmiljön och sorgen över att se arbetskamrater slitas ner och sluta står alla yrkesgrupper enade.

– Jag har pratat med många av dem som slutat. De är ledsna och nästan gråter eftersom de har en enorm kärlek till akutmottagningen och kollegorna. Med bättre arbetsmiljö hade de gärna stannat, säger Anna Gislén, som snart är färdig akutläkare.

Vad är då problemet?

Akuten i Lund har haft tio enhetschefer på sex år.

Ett grundproblem är de trånga lokalerna. När det är svårt att skicka patienter vidare till sjukhusets avdelningar blir de blir liggande i akutens korridorer. Patienterna behöver omvårdnad: mat, mediciner och hjälp att gå på toaletten – uppgifter som landar på undersköterskor och sjuksköterskor.

– Om man tillåter att akutmottagningarna får bära regionens problem med vårdplatsbrist – då måste man hitta lösningar så att personalen orkar och vill stanna, säger Fanny Viderström Ahlström.

Lönerna är ett annat problem. De släpar efter för den som är lojal och stannar länge. Nyanställda får i vissa fall högre lön än de erfarna sjuksköterskor och undersköterskor som måste lära upp dem.

Häromveckan skrev alla akutläkarna under ett brev till sjukhusledningen med krav på akuta lösningar, för att patientsäkerheten inte ska äventyras.

Anna Gislén berättar att det rådde liknande kris och personalflykt bland läkarna för sex-sju år sedan. Men då hände faktiskt något.

– Vi fick bättre scheman med möjlighet till återhämtning, utbildningen fredades och man byggde en stabil grupp anställda. Vårt förslag till ledningen var att göra samma sak för sjuksköterskor och undersköterskor – men jag upplever att det finns en avgrundsstor skillnad i omsorgen om våra olika yrkesgrupper, säger hon.

Vårdförbundet, Kommunal och Läkarförbundet är alla involverade i diskussioner och samråd med verksamhetens chefer. Efter en anmälan till Arbetsmiljöverket har sjukhusledningen kommit med en långsiktigt handlingsplan.

De fem i personalen har kluvna känslor kring att stå fram och berätta hur desperat läget är på den arbetsplats alla älskar, eftersom det kan skrämma dem som funderar på att söka jobb.

– Men man måste tala om hur det faktiskt är – annars händer ingenting, säger Anders Willysson, skyddsombud för Vårdförbundet som just nu är föräldraledig.

Han har tänkt tanken på att sluta, om inget förändras. Men stridsviljan är det som är starkast hos alla i gruppen.