Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Minnesord om Jan Harry Persson

Konstnären Jan Harry Persson, Malmö, har avlidit i en ålder av 96 år. Älskad och sörjd av Torben, Inger, släkt och vänner.

På konstrundor i Malmö stötte jag ofta på Jan Harry, hans intresse för vad som hände i konsten var lika stort som förankringen i en lång viktig historia, nämligen konkretismen, den föremålslösa världen.
Han hade börjat som målare på 1950-talet generationskamrat med Leo Reis, Torsten Esbjörnsson, Inger Ekdahl, Eric H Olson, Bertil Herlow Svensson. Gemensamt för dem alla var hur de kringgick den akademiska rätlinjigheten, de ville inte skolas till konstnärer, de ville bli konstnärer inifrån en formell och estetisk och därmed existentiell frågeställning och skapa uppfinningar som skulle bära genom ett helt konstnärskap.
Så blev varje verk inte bara ett estetiskt påstående, det var en existentiell limbo, och det viktiga var förstås hur det direkt skulle kunna tilltala just mig, åskådaren, och lägga något till den verklighet jag befann mig i. De här verken var aldrig ensidiga, det gick förstås att känna igen konstnärernas olika estetiska uppfinningar och ljusbärare, för ljuset var alltid viktigt.
Men då det sa klick öppnade sig världen för oändliga variationer. Och att träffa på Jan Harry på något galleri eller då han ställde ut på Ping Pong var ett äventyr. Samtalet var rent och oförfalskat ur den konkreta konstens källor. I måleriet hade en viss illusion varit viktig, men den realiserades då han började skulptera under 1960-talet.
Hans material var reflekterande, dessa verk ville inte sluta sig inne i sig själv. Spegelglasen skapade oändliga labyrinter i fragment av världen omkring oss. Att se på dem var som att betrakta alla sidor i en tjock bok om förhållandet betraktare-konstverk – på en gång. Hans verk var så överrumplande, övertalande och omfattande att allt gick att uppleva som i ett slag. Sedan avslöjade detalj efter detalj nya bilder och blickar.
På samma vis arbetade han med sitt polerade stål. Enkla grundläggande former lades till varandra men de bröts upp av reflexer och speglingar. Inget är fast, inget är givet.
Kuben var ofta grunden. Den visade sig innehålla hur mycket som helst. Med sina medel var Jan Harry en av de stora konkretistiska pionjärerna efter kriget i Sverige, men tyvärr gick hans konst ofta under radarn; så är det ibland med de bästa. I det här fallet förvånar det mig, hans olika spegelskulpturer tar andan ur vem som helst. Jag är övertygad om att tiden för hans verk kommer.
Thomas Millroth
Gå till toppen