Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Sakfrågor, ja, men demokratin?

Fokusera på sakfrågor, säger forskarna som granskat den långa regeringsbildningen. Enkelt, men för enkelt, när demokratin skälver.

Jimmie Åkesson var glad på valnatten – och besviken.Bild: Anders Wiklund/TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Verklighetens folk och "vänsterliberaler". Patrioter och globalister. I hela västvärlden skärper populistiska politiker motsättningarna och ökar polariseringen. Vi och dom.
Inte minst i USA, där liberaler och konservativa börjat se varandra som fiender, potentiellt farliga. Det går inte att prata politik i familjer, grannar blir fiender och släkter slutar träffas. Donald Trump låtsas inte ens vara hela folkets president. Medierna är uppdelade i liberala och konservativa. När detta polariserade land går till val kommer sakfrågor i skymundan. Men regeringsbildningen störs inte, väljarna väljer president som utser sin regering.
I ett polariserat Sverige är det svårare att bilda regering. Sverigedemokraternas intåg ändrade allt. Nu måste kartan anpassas till det politiska landskapet, med ny praxis.
Att partier står långt från varandra sakpolitiskt är inte bara okej. Det är själva poängen. Men nu handlar det ofta om affektiv polarisering; partierna avskyr varandra. De vill inte samarbeta, oavsett sakfrågan.
Efter valet 2018 tog det 134 dagar innan Sverige fick en ny regering. Med samma partier som den gamla. Samma statsminister. Fredagen den 18 januari 2019 godkändes den och då föreslog talmannen Andreas Norlén en forskningsstudie om detta skede i svensk politisk historia, både som lärdom för framtiden och för att ge alla en chans att förstå vad som hände.
Det blev boken 134 dagar – om regeringsbildningen efter valet 2018 (Makadam). Forskarna bakom är tre statsvetare från Lund: Jan Teorell, Hanna Bäck och Johannes Lindvall, samt Johan Hellström från Umeå. Deras tre frågor var: Varför denna regering? Varför tog det så länge? Behöver spelreglerna ses över?
Låsningarna var inte konstitutionella, visar studien, utan partipolitiska. Sverigedemokraternas frammarsch, förstås, men inte bara. Kampanjen handlade för mycket om regeringsfrågan. Vem tar vem – fast minst lika mycket vem som absolut inte tar vem. Affektiv polarisering.
Alliansen gick ut hårt, trots att opinionsmätningarna tydligt visade att den inte skulle få egen majoritet. Det gjorde också de rödgröna, på lika svag grund och med lika vag plan om det egna blocket inte fick majoritet. Vilket ingetdera blocket fick.
Studien menar att svårigheterna hösten 2018 inte var regelverkets fel, men pekar på att talmannen till en början var alldeles för generös med tid till sonderarna. Forskarnas främsta rekommendation är ändå att de politiska partierna bör undvika skarpa löften i regeringsfrågan före valet.
"Udden är så klart riktad till alliansen som vi menar hade kunnat säga att om vi inte får det valresultat vi vill ha så går vi fram som fyra partier", sade Jan Teorell när boken presenterades i veckan. Men han betonar att även journalister, politiska kommentatorer och väljarna måste undvika att avkräva partierna sådana löften och fokusera på sakpolitiken.
Han har en poäng – och syn för sägen gav P1-morgon när Liberalernas ledare Nyamko Sabuni intervjuades om hur partiet ska lyckas lyfta. Likafullt kom frågan om regeringssamarbete: "Det är ju bara två år kvar till nästa val, så när tänker du ge besked?" Som om det brann i knutarna.
Det finns en poäng med att helt enkelt invänta valresultatet och sedan förhandla – som i många andra länder.
Men det här med sakfokus blir ändå lite för enkelt. Det handlar ju inte bara om sakfrågor. När väljarna tar ställning till vad partier står för och vilka de vill samarbeta med så handlar det om värderingar, i vilken riktning Sverige ska gå på sikt: Vilka är vi? Vart är vi på väg?
Att liberala partier inte vill samarbeta med SD är enkelt att förstå. Ett uttalat illiberalt populistparti; det ser "vänsterliberal" som fienden. Ett parti med rötter i vit makt-rörelsen; väljare kan säga att partiets historia inte spelar någon roll, men det betyder inte att den inte finns. Ett parti som försöker bli rumsrent, men där jobbet med att städa ut rasistiska, sexistiska och antisemitiska rötägg aldrig tycks ta slut. Mer förvånande är att Moderaterna och Kristdemokraterna allt tydligare öppnar för ett konservativt block i detta sällskap.
Det gäller att också se förbi sakfrågor och bry sig om partiers värderingar, se varför ett parti finns till. Dess mål på sikt.
För att citera årets mottagare av utmärkelsen Torgny Segerstedts frihetspenna, DN-skribenten Per Svensson, som också är välbekant för denna tidnings läsare, så äter sig antidemokratiska krafter in genom att ställa upp i val, klä sig som andra politiker, diskutera samma sakfrågor. "Men för att tala i klarspråk: Sverigedemokraterna har inte bildats för att syssla med energipolitik."
Demokratin handlar inte bara om andelen röster, utan omfattar också alla människors lika värde, tryckfrihet och yttrandefrihet, likhet inför lagen och rättigheter för minoriteten som majoriteten inte kan sätta sig över. Så länge SD inte helhjärtat och tydligt står upp för detta så måste de demokratiska partierna vara på sin vakt.
Är demokratin hotad? Det menar Harvardprofessorerna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt som i sin uppmärksammade bok How democracies die konstaterar att demokratier idag inte dör i revolutioner eller kupper, utan med en suck, när domstolar och pressen försvagas och politiska normer vittrar sönder. Demokratiska partier måste agera grindvakter.
Också väljarna måste se att en röst mot en regering eller ett system de inte uppskattar inte bara är en spark på smalbenet. Det är också en röst för något. Se upp med vad du stöder – det kan bli verklighet.
Gå till toppen