I Sverige har vi generellt en stor tilltro till myndigheter och institutioner. Denna ställs nu på sin spets i samband med pandemin och kommande vaccinering mot covid-19. Risken för ett lågt vaccinationsdeltagande är överhängande.

I undersökningar visar det sig att många är tveksamma till att vaccinera sig mot covid-19. För detta har regering, ministrar och FHM helt sig själva att skylla.

I samband med svininfluensapandemin 2009 uppmanades vi att skydda omgivningen och oss själva genom att vaccinera oss. Många hörsammade detta.

Fram till idag har vi i Sverige och andra länder haft en överrepresentation av personer som drabbats av narkolepsi till följd av svininfluensavaccinet. En livslång sjukdom med en hjärnskada som påverkar både nattsömn och dagvakenhet. Som resulterar i att en del drabbade sover bort 20 timmar per dygn, ganska få kan arbeta heltid, skolgången tar oftast längre tid, få får ta körkort och så vidare. De drabbades dygn fylls av medicinering och deras vardag är långt ifrån det vi ”friska” kallar livskvalitet.

2011 gick nuvarande socialminister Lena Hallengren till angrepp mot Göran Hägglund och undrade vad regering och socialminister skulle göra för ”att stödja och hjälpa de barn som drabbats av narkolepsi efter vaccinering”. Dåvarande socialministern svarade att det är angeläget att myndigheter och vårdgivare samverkar för att hitta bra lösningar.

2012 lovade Göran Hägglund (KD) och Lena Hallengren (S) i en gemensam debattartikel att de drabbade skulle få hjälp och inte behöva lägga ner all kraft och tid på att själva kämpa mot myndigheter.

2016 kom en lag som ska reglera och underlätta för de drabbade med hjälp, läkemedel och ersättning. Det verkar som att när denna lag klubbades igenom var alla nöjda (åtminstone alla som inte var drabbade) och lutade sig tillbaka. För på drygt fyra år har inte mycket hänt som förbättrat de narkolepsidrabbades vardag.

Det utreds fortfarande om vissas sjukdom har ett samband med vaccinet och det ska göras en ny sambandsutredning när Kammarkollegiet tar över ärendet från läkemedelsförsäkringen. Fortfarande är det stora brister och ojämn kunskap inom sjukvården gällande symtom och behandling, beroende på vilken region man bor i. Likaså gäller detta inom skola, arbetsförmedling och försäkringskassa. Det är tyvärr de drabbade och deras anhöriga som berörs mest av detta.

Det senaste i denna parodi är att läkemedel som tagits fram speciellt för de som har narkolepsi har nekats subvention och det nu är upp till varje region att bestämma om de sjuka ska få ta del av den.

Regeringar, departement och ministrar har lovat ett ansvar under många år, och det är inte några orimliga krav som ställs. Det är enkla, basala, mänskliga rättigheter för många hundra barn och unga vuxna så att de kan känna en tillit till myndigheter igen, och får stöd att skapa ett liv som kan bli så bra det går, trots en obotlig hjärnskada.

Det handlar delvis om en ekonomisk ersättning (den är redan beslutad i lag) men det handlar mest om att skapa en livskvalitet och en livslust utan att behöva stånga sig blodiga för sin rätt.

Regeringen har nu en valmöjlighet. Att sopa framför egen dörr och ta ansvar för tidigare beslut som skadat och påverkat så många barn och unga vuxna. Eller så tar man den andra dörren och vänder ryggen till de drabbade; då minskar förtroendet för statsmakten, myndigheter och andra institutioner som uppmanar oss att solidariskt medverka till ett säkrare samhälle. Det kan i förlängningen betyda att covid-19 och framtida pandemier blir mycket mer långvariga och får ännu större konsekvenser än hittills.

Så länge gamla skulder finns kvar är det nog fler än bara vår familj som inte kommer att stå i första ledet för att vaccineras mot covid-19.