Mängder av utmärkta byggnadsdetaljer slängs till förmån för nya av sämre kvalitet. Huvudorsakerna är rotavdraget, att fastighetsägare vill slippa underhåll och bruksvärdessystemet, det vill säga dagens system för hur hyror ska sättas. Allt detta bidrar till att det svenska sopberget växer och att landets byggnadsarv utarmas. Dessutom är det olagligt.

Sverige har under århundraden haft en omfattande hantverkstradition. Professionella hantverkare har byggt hus och utformat detaljer som älskas av många människor. Finsnickare har tagit fram dörrar för en fastighet i taget. Smeder har smitt unika räcken och skyltar. Fönsterhantverkare har skapat smäckra fönster av kådrikt kärnvirke med spröjs och hantverksmässigt framtaget glas.

Sedan början på 1970-talet har mängder av byggnadsdetaljer kasserats. Det som tidigare gjorde hus unika har försvunnit och bostäderna har likriktats. Städer, stadsdelar och kvarter har gått från att vara egensinniga till att förlora en stor del av sin särprägel och identitet.

Avfallstrappan, eller avfallshierarkin, är ett EU-direktiv som är antaget i den svenska miljöbalken och styr hur avfall ska tas om hand. Enligt avfallstrappan ska man i första hand se till att det skapas så lite avfall som möjligt. Det går att göra genom att vårda sådant som redan finns. Trä går till exempel utmärkt att underhålla. Det åldras dessutom med värdighet. Detsamma kan inte sägas om aluminium och pvc-plast som ofta används när byggnadsdetaljer tillverkas idag. Men trots att det är lag på att avfallshierarkin ska följas struntar många i den, inte minst allmännyttiga bostadsbolag.

Runt om i Sverige finns fönsterbytarföretag som med massiv marknadsföring påstår att fönster regelbundet måste bytas ut, även om de kanske suttit på samma plats sedan 1700-talet. Garantin för de nya fönstren sträcker sig ofta inte mer än tio år, något vi inte kan se som annat än ett hån mot de boende som får se sina vackert patinerade fönster ersättas av skräp.

Det är också ytterst märkligt att när en hyresvärd byter ett platsbyggt kök i massivt trä mot ett modulkök med billiga laminatbänkar ökar bruksvärdet – och hyresvärden kan därmed höja hyran.

Rotavdraget, som innebär att människor får dra av för arbeten i sina hem, har lett till renoveringshysteri. Det finns mängder av exempel på att människor flyttat in i en ny bostad, bytt kök, flyttat efter en kort tid och att de som kommer efter åter byter kök. Avdraget borde göras om så att hantverkare som vårdar och bevarar uppmuntras till skillnad från dem som river ut och bygger på landets sopberg.

Många tycker att det låter bra att något är underhållsfritt. Ungefär som ogräsfritt. Men underhållsfria produkter är i praktiken ofta engångsartiklar. Material som inte kan underhållas har nästan alltid kort livslängd. Det som först kan tyckas vara en bra idé visar sig ofta vara problematiskt. Bättre är att istället satsa på material som blir vackrare ju äldre de blir, under förutsättning att de underhålls.

Det byggnadsarv, som fastighetsägare under en kortare tid förvaltar, måste få rätt att åldras med värdighet, inte minst för framtida generationer. Allt kan inte alltid vara nytt. Inte heller ska nytt per automatik jämställas med bättre. Regeringen bör därför satsa på bra hantverk, göra om bruksvärdessystemet och rot så att vård och underhåll blir betydligt mer lönsamt än att slänga och sätta in nytt. Om svensk lag följs, de som bryter mot den straffas och EU:s avfallshierarki följs så vinner både miljön och samhället. Miljöminister Isabella Lövin (MP) behöver säkerställa att avfallshierarkin följs.

Alfred Skogberg, ordförande för den ideella föreningen Renoveringsraseriet

Gustav Bergström, generalsekreterare för Renoveringsraseriet

Edward Blom, arkivarie, författare och programledare

Mark Isitt, arkitekturkritiker

Ulla Skoog, skådespelare och programledare för Husesyn i Sveriges Radio

Tomas von Brömssen, skådespelare

Erika Åberg, byggnadsantikvarie

Cecilia Björk, arkitekt