Musikaliska genrer mäter sin rikedom i den mångfald de kan visa upp. Att Johannes Brahms symfonier inte är som Ludwig van Beethovens, och Anton Bruckners varken som Beethovens eller Brahms, är en tillgång som eftervärlden har förvaltat genom tolkningstraditioner som förstärker skillnaderna. Risken med sådan förvaltning är förstås att mångfacetterade konstnärskap efter hand framstår som monoliter. Därför kan det vara uppfriskande när interpreter bryter mot en tolkningstradition, kanske genom att anknyta till en annan.