Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ida Ölmedal: Sorgligt att ”sexnegativ” blivit ett modeord

När dejtingdebatten blir ett könskrig riskerar vi att återvända till en mossig kvinnosyn.

Liv Strömquist är en av de dominerande rösterna i dejtingdebatten genom podden ”Stormens utveckling”.Bild: Lars Brundin
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Debatten om slit-och-släng-dejting är tillbaka. Man kunde tro att den skulle lägga sig nu när man i princip inte förväntas träffa någon utom grannen i trapphuset.
Men nej, den senaste tiden har det vällt fram kvinnliga vittnesmål om ”den sexuella revolutionens baksida”.
Författaren Josefin Holmström skrev förra helgen i SvD (17/10) om så kallade ”kanskemän”, män som dejtar men som aldrig vill bli ihop eller åka med till Ikea.
Kort därpå deklarerade DN:s ledarskribent Lisa Magnusson att hon länge varit ”sexnegativ” (20/10). Män vägrar att binda sig, och med vår tids frihetsideal har stressade barnlängtande kvinnor inte något att sätta emot.
”Det enda den sexuella revolutionen egentligen åstadkommit är ju att tvinga alla kvinnor bli obetalda horor under bordellmamman Tinder”, avgjorde skribenten Saga Cavallin i Expressen (14/10).
I Aristofanes komedi ”Lysistrate” från 400-talet före Kristus går kvinnorna i sexstrejk för att få stopp på männens krigande. Bland annat tycker strejkledaren synd om de unga kvinnorna. De missar chansen att bilda familj medan ynglingarna, som har mer tid på sig, är borta och slåss.
Är det en modern version som nu spelas upp? Fast nu ska männen inte sluta slåss, de ska sluta ligga runt?
I den spretiga debatten om sexuell frihet på kultursidor och i poddar kan man vaska fram tre återkommande problembilder.
En handlar alltså om jämställdhet: Acceptansen för, eller idealiseringen av, tillfälliga förbindelser missgynnar kvinnor, lyder resonemanget. Antingen antar man att kvinnor inte vill (eller tillåts) ha många partners, eller tar man sikte på den period i livet då kvinnor har bråttom att bilda familj och hamnar i underläge.
En annan tes är att samtidens påstått ”normbefriade” syn på sex i själva verket bär med sig destruktiva ideal. Det anses fult att vara beroende, samtidigt som våra kärleksval förväntas vara ett uttryck för det egna jaget. Det skapar tvekan, otrygghet och lidande och undergräver kärleken. Samtycke och njutning räcker därför inte som riktmärken, tycker debattörer som Liv Strömquist i podden ”Stormens utveckling” och letar efter andra moraliska begrepp, kanske ansvar eller omsorg. Kärleken behöver fästas i något större än jaget. Den är som en religiös tro som behöver ritualer för att vi ska hålla fast när vi tvivlar. Det är sådana resonemang som har fått den kristne debattören Joel Halldorf att kalla Strömquist för katolik (Expressen 5/10).
Ett tredje argument handlar om att den sexuella friheten är falsk. I själva verket exploateras våra känslor av marknadsintressen.
”Jag är rädd för att det som en gång var ett livsviktigt motstånd numera mest liknar lydnad. Sexpositivism har blivit status quo”, skriver kulturkritikern Lyra Koli i en essä i Obs i P1 (19/10). Hon siktar in sig på att just begreppet ”sexpositivism” från början var ett sätt för ”porrlobbyn” att tråkförklara sina motståndare för att få förnedra kvinnokroppar i fred. På samma sätt cashar sociala plattformar in när kvinnor exempelvis lägger upp bröstbilder för rätten att ha urringning.
Det är ganska lätt att se några korn av sanning i allt det här.
Men reaktionen?
Jag sörjer att begreppet ”sexnegativ” verkar ha blivit ett modeord bland unga kvinnor. Som om inte också kvinnor hade en lust som rymmer maktrus och flyktlängtan. Som om inte även kvinnors liv ofta hade en fas där frihet är viktigare än trygghet.
Vem har inte varit en kanskekvinna? Den som ömsom mött, ömsom vikt undan, i väntan på en känsla av visshet som inte infinner sig. Och därmed låtit någon vänta. Det tror jag att de flesta har gjort, även om det är lättare att minnas gångerna då man befunnit sig på andra sidan.
Jag tror dessutom att tillfälliga relationer kan fylla behov för kvinnor, särskilt i åren mellan 20 och 30. Det kan vara ett sätt att få tid för skapande, passion och smärta, att få ha en musa i form av en otillgänglig framgångsrik man, att göra karriär. Eller helt enkelt att få ha kul.
Ja, jag utgår nu från anekdotiska erfarenheter. Men det är just det jag saknar i det duktiga rabblandet av sociologiska dysterheter: ett förstapersonsperspektiv på hur friheten känns.
Zara Larsson på stora scenen på Malmöfestivalen.Bild: Emmalisa Pauly
Kvinnor som njutningsfullt beskriver romantiska och sexuella äventyr, från Suzanne Brøgger till Zara Larsson, har – tror jag – aldrig gjort det bara för att göra en feministisk poäng. Inte heller för att tillfredsställa en marknad som suktar efter starka kvinnor. Det är en bultande erfarenhet som vill ut. Sexuell frigörelse är inte en historisk fas som nu är överspelad, det är en fas i det enskilda livet för många, särskilt för kvinnor. Och ordet ”hora” är inte bara något kulturskribenter kan leka provokativa med, det används som skällsord på högstadieskolor än idag. I en enkät 2018 uppgav var femte niondeklassare i Malmö att de upplevde press att bevara sin oskuld tills de gifter sig.
Suzanne Brøgger.Bild: Anders Malmberg
Det är förstås upp till var och en att kalla sig sexnegativ och vägra one-night-stands. Det sista är ju rentav påbjudet just nu. Men att föreslå det som någon sorts könspolitisk strategi vore att återvända till en mossig kvinnosyn. Om man vill komma tillrätta med ojämställda villkor, vilket kan förväntas exempelvis av en ledarskribent på DN, borde man vidga analysen. Om man tror att det är ett stort problem att kvinnor hamnar i underläge i familjebildningsfasen kan man exempelvis, som Liv Strömquist i det senaste avsnittet av ”Stormens utveckling”, prata om hur politiken kan underlätta för dem att skaffa barn tidigare. Höjt studiemedel, fler bostäder.
Då tar man sikte på att utöka friheten istället för att förkasta den.
Läs också Malmötjejer: Så är vardagen med hedersförtryck
Läs också Vi måste sluta tro att allt som görs i feminismens namn är progressivt
Läs också Liv Strömquist: ”Det är så otroligt stort att ge omsorg”
Gå till toppen