Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Den nordiska visionen måste överleva corona.

Anna Hallberg (S).Bild: Simon Rehnstrˆm/SvD/TT
Detta är tidningens huvudledare. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
När hanteringen av pandemin bromsar EU-samarbetet borde Nordensamarbetet i någon mån kompensera. Särskilt mot bakgrund av den vision som de nordiska statsministrarna enades om i Reykjavik i fjol: om tio år ska regionen vara den mest hållbara och integrerade i världen.
Men knappt hade det senare uttalats förrän det skapades nya hinder på vägen. I slutet av förra året införde Danmark tillfällig inre gränskontroll av inresande från Sverige i syfte att stoppa tungt kriminella. Och i spåren av coronakrisen har det sedan växt fram en rad nya hinder för rörligheten mellan länderna. Förutom Danmark har Finland, Norge och Island infört olika gränsrestriktioner mot hela eller delar av Sverige. I synnerhet boende i gränstrakter drabbas nu i vardagen av skiftande och oförutsägbara beslut, sade Nordenminister Anna Hallberg (S) i SVT:s Agenda (25/10).
"Samarbetet har utsatts för stora påfrestningar", konstaterade hon, men underströk också att visionen om hållbarhet och integration ligger fast.
Så hur ska de nordiska länderna då gå vidare nu?
Visst turas de ansvariga ministrarna om att försäkra att de, så snart smittspridningen har ebbat ut, ska göra allt för att normalisera handeln och resandet mellan länderna. Men pandemin drar ut på tiden och så sent som i torsdags meddelade Danmark att restriktionerna mot Skåne skärps.
Danska regeringen förklarar att de nya åtgärderna vidtas för att värna framsteg som gjorts i smittskyddsarbetet. Men till saken hör att den europeiska smittskyddsmyndigheten ECDC slagit fast att stängda gränser saknar effekt på smittspridning om det inte gäller länder som i princip saknar smitta.
Finlands Nordenminister Thomas Blomqvist kommenterade detta i SVT:
"Vi har hört den europeiska smittskyddsbedömningen men ändå kommit fram till att det fanns ett behov av att införa de här restriktionerna för att trygga våra invånares liv och hälsa."
Utan att bagatellisera riskerna med covid-19 måste det diskuteras vad sådana resonemang kan göra med relationerna mellan de nordiska länderna på sikt.
Det har varit passfrihet inom Norden sedan 1952 och, om än med varierande ambitionsnivå, tagits otaliga initiativ genom åren för att öka samarbetet mellan länderna. I Öresundsregionen sköt förhoppningarna i höjden vid öppningen av Bron 2000, men sjönk väsentligt när gränshinder infördes i samband med flyktingkrisen 2015.
Då som nu var det inte bara de omedelbara möjligheterna att ta sig mellan länderna det handlade om. I förlängningen påverkas allmänhetens syn på förutsättningarna att arbeta, bo, roa sig och semestra i grannländerna. Och det stannar inte därvid. Med sina motiv till gränshindren sprider de nordiska länderna också en misstro mot varandras ansvarstagande och politiska strategier. Denna riskerar att finnas kvar betydligt längre än smittskyddsrestriktionerna.
Bäst vore naturligtvis om de nordiska länderna tydligt signalerat att de bekämpar pandemin tillsammans. Skilda nationella strategier utgör inte nödvändigtvis något hinder för det. Så varför ser läget då ändå ut som det gör? Möjligen är utgångspunkten för att vidareutveckla Nordensamarbetet inte fullt så god som det antogs vid uttalandet av visionen i Reykjavik.
"Jag tror inte att man ska se coronakrisen som en orsak till ett bristande nordiskt samarbete utan snarare ett symptom på att nordiska samarbetet kanske inte fungerar så bra som vi har tänkt oss", sade Nordenforskaren Johan Strang i Agenda.
Men det innebär i vilket fall inte att det är fel att fortsätta sträva mot en hållbar, integrerad nordisk region. När vägen framstår som längre gäller det tvärtom att öka de politiska ansträngningarna för att nå målet.
Gå till toppen