Annons

Annons

kulturBöcker

Maria G Francke
Visst är ”Ödeläggaren” en utdragen studie i kvinnomisshandel

Men debatten om mottagandet av Christina Herrströms bok är orimlig.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Christina Herrström.

Bild: Stefan Tell

Annons

”Ödeläggaren” är en fasansfull bok. I romanform har Christina Herrström skrivit om när en man lurade av henne flera miljoner, manövrerade ut henne ur hennes egen bostad och lämnade henne tillintetgjord. Mottagandet av boken har orsakat debatt.

Kajsa Ekis Ekman skriver i Aftonbladet att kritikerna ignorerar elementet av kvinnomisshandel och istället koncentrerar sig på att skildra solochvåraren som en pajas och grunna över hur författaren kunde vara så dum att hon gick på hans uppenbara lögner. Christina Herrström själv hänger på och utbrister ”Äntligen någon som tar upp vad min bok handlar om” på sin blogg. Vad Kajsa Ekis Ekman och Christina Herrström troligen menar är att recensionerna av boken inte är vinklade på misshandeln.

Annons

Annons

Vad handlar en berättelse om? Det finns inget självklart svar på det, vare sig man frågar läsarna eller författaren. Ett uttalat budskap kan ha ihjäl boken medan ett underliggande tema kan bli osynligt bland lager som läggs på lager. Intentionen kan gå läsaren helt förbi, och författaren kan i efterhand inse att hen har skrivit en helt annan bok än hen trodde.

Visst är ”Ödeläggaren” en utdragen studie i kvinnomisshandel – till viss del fysisk, men framför allt psykisk. Det är uppenbart att hela det skildrade förloppet är ett övergrepp. Plötsligt är Sam i Christinas lägenhet och vägrar gå därifrån. Han gör sig hemmastadd, börjar diktera villkor, skaffar sig makt över henne. Vad hände? Utan att hon vet hur det gått till har hon lånat ut pengar till honom, mycket pengar, och sedan ännu mer. Så mycket pengar att det inte går att förstå, utan papper och utan säkerhet. Hon har bara hans ord, och hennes skuldberg växer, liksom hennes rädsla och skam.

Det finns ingen kärlekshistoria här, inga romantiska förhoppningar från Christinas håll. Det första hon tänker om Sam när de träffas är ”han är ett äckel.” Sedan vinner han på något sätt hennes förtroende. Han lovar att det ska hända fantastiska saker, han har big business på gång som kommer att göra honom rik, och henne också. Allt slutar med katastrof. Eftersom Christina Herrström till yrket är författare – hon står bland annat bakom ett par klassiska ungdomsserier för tv, ”Ebba och Didrik” och ”Glappet” – fanns det ändå något hon kunde göra när hon rest sig någorlunda: skriva en bok.

Annons

Annons

Det blev en tegelsten. Det är en mardröm att läsa den. Eller ännu värre – jag lyssnade på den, så i över trettio timmar har jag haft Cecilia Nilssons röst i öronen och hon gestaltar både den allt mer jagade Christina och den objudna gästen Sam synnerligen effektfullt. Hon läser Sams repliker, växelvis på svenska och engelska, med ett exakt gehör.

Christinas vänner och vuxna barn undrar vad hon egentligen håller på med men hon bedyrar att allt är i sin ordning och mörkar länge att hon lånar ut pengar. I dagboken, som ”Ödeläggaren” stödjer sig på, krackelerar hon gång på gång och luftar sitt tvivel, ger uttryck för den stora skam hon någonstans känner för att ha hamnat i den här klämman. Men så fort hon lämnar sina dagboksanteckningar är det som om hon glömmer bort allt det där och tänker att Sam talar sanning, att han faktiskt är en framgångsrik affärsman in spe.

Christina Herrström utsätts för extrema förhållanden under flera år, ibland höjs hon till skyarna av Sam som kallar henne sin soulmate och kort därefter kan hon få en våldsam utskällning för att det är hennes fel att ingenting går hans väg. Det är ett skolboksexempel på psykiskt våld. Med jämna mellanrum kommer så kravet på mer pengar, som han slösar bort på diverse lyx och på andra kvinnor, på att vara kung i baren.

Annons

Som utomstående är det helt rimligt att fråga sig hur Christina Herrström kunde gå på alla osannolika historier. Men så är det heller inte vi som läser och lyssnar som var där i lägenheten där Christina fick trippa på tå för att inte störa – i sin egen bostad. I DN skriver Jonas Thente ”Mitt eget förakt får fyr när jag läser om hur Christina utan ett uns av självironi springer till spådamer och astrologer för att få seriösa råd, och jag tänker att okej: där var ju saken klar”. Det är hårt. Men det får nog sägas vara det som driver läsningen, och lyssningen, framåt, trots att slutet är givet på förhand. Men i slutändan tar Christina Herrström kontroll över sin egen olycka när hon omvandlar sina minnesanteckningar till denna bok.

Annons

Anne Swärd.

Bild: Emma Larsson

Annons

Akademiledamoten Anne Swärd har också gett sig in i debatten om hur temat om mäns våld uppmärksammas – eller inte. Hennes självbiografiska roman ”Jackie” kom ut i våras och även hon tycker att andra aspekter av boken än dess kärna lyftes fram när den recenserades och diskuterades i samtal. Swärd uttrycker dock ingen ilska över det, utan tankebanorna tar en annan riktning: ”allvarligast i mitt fall var inte glappet mellan bokens akuta ärende och läsarnas stumhet – problemet var hur lättad detta gjorde mig”, skriver hon i DN.

”Man måste kunna glömma. Ingenting i livet är viktigare än det, inget är svårare”, skriver hon i epilogen till ”Jackie”.

Annons

Christina Herrström och Anne Swärd har skrivit varsin bok som väcker tankar, framkallar raseri och kanske i slutändan lär en något om livet. Sår blir till litteratur. Att diktera hur skönlitterära verk och även självbiografiska berättelser ska tas emot är lika orimligt som att reglera hur de ska skrivas.

Annons

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy