Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Brexit. Viljan att bestämma själv är stark.

En EU-förespråkare demonstrerar under Michel Barniers besök i London den 28 oktober.Bild: Frank Augstein
Detta är tidningens huvudledare. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Vid årsskiftet kan Storbritannien krascha ut ur EU. Ambitionerna att få ett nytt avtal på plats som ska ersätta medlemskapet ser ut att komma på skam. Under söndagen ska förhandlarna åter träffas, men EU-kommissionens Thierry Breton, med ansvar för unionens inre marknad, sade på fredagen att det endast var "en 50-50-chans" att ett avtal kan komma till stånd.
Den 15 oktober var länge ett riktmärke för en överenskommelse. Datumet var satt med hänsyn till att det nya avtalet skulle hinna ratificeras av länderna. Även om ett nytt avtal kommer på plats inom de närmaste dagarna är det alltså mycket bråttom att få allting klart i tid.
Men inte bara coronapandemin har sinkat processen. Båda parterna beskyller varandra för att försvåra ett avtal med orealistiska krav. EU:s chefsförhandlare Michel Barnier konstaterade häromdagen på Twitter att läget fortfarande är låst. Fisket, statliga stöd och en gemensam regelbok är frågor där man fortfarande står långt från varandra.
Storbritanniens premiärminister Boris Johnson gick å sin sida ut och påstod att EU:s vägran att ge efter gjorde det nödvändigt för britterna att förbereda sig för en hård brexit.
När britterna röstade ja till att lämna EU var det många som misstroget skakade på huvudet. Hur kunde de med vett och vilja lämna ett samarbete som är så fördelaktigt för alla parter? Samma frågeställning dyker upp igen, nu när en hård brexit med minskad export, dyrare import och hotande tullkaos i hamnarna rycker allt närmare. Vill de verkligen ha det så här?
Men svaret till brexit – hård eller mjuk – står inte att finna i någon ekonomisk rationell kalkyl. För Storbritanniens del handlar det om självkänsla och ett upplevt behov av ökat självbestämmande. Att, som det hette i brexitörernas propaganda inför folkomröstningen 2016, take back control. Vare sig det gäller metersystemet eller högertrafik har många britter ofta ställt sig skeptiska till mycket av det som kommer från Kontinenten. Samma misstänksamhet bromsade till exempel i åratal tillkomsten av tunneln under Engelska kanalen och har nu alltså kulminerat i utträdet ur EU.
Detta har skickligt utnyttjats av demagoger som ärkebrexitören Nigel Farage, stockkonservativa som Jacob Rees-Mogg och opportunister som Boris Johnson.
EU, med sin förkärlek för byråkratiska lösningar och detaljregleringar, blev ett hatobjekt och syndabock att tacksamt ta till. Unionen, med sina trögrörliga institutioner och svåröverskådliga beslutsprocesser, har inte heller direkt hjälpt till att sälja in bilden av EU som Europas fredsprojekt till britterna.
Att säga nej till medlemskap skänker givetvis en förnimmelse av att ha tagit sitt öde i egna händer. Ett uteblivet avtal kan mycket väl på hemmaplan uppfattas som att Storbritannien vägrat att böja sig för orimliga krav och "Bryssels" ansiktslösa teknokrater. Det hårda utträdet blir då en följd av EU:s arrogans – inte egen oresonlighet.
Gott så. Britterna har gjort sitt val och såväl de som EU har att anpassa sig till den nya verkligheten.
Även om ett handelsavtal trots allt vore bättre för alla parter än det hårda utträde som nu hotar.
Gå till toppen