Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Johanna Lindbäck: Ungdomsboken håller på att elimineras

Det går fortfarande att hitta högkvalitativa böcker för ”slukaråldern” 9-12 år – men utgivningen för äldre barn minskar i rask takt. En femtonåring har idag svårt att få sitt liv speglat i litteraturen, skriver Johanna Lindbäck.

Det finns en stark utgivning av barnböcker i Sverige, men utgivningen av ungdomsböcker krymper i rask takt, skriver Johanna Lindbäck.Bild: FANNI OLIN DAHL / TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Jag älskar svenska ungdomsböcker. Inte bara på det godhjärtade ”barnkultur är så viktigt”-sättet, utan på riktigt. De är rappa och modiga, har komplexa karaktärer och lyhörd dialog. De är drivna. Roliga. Jag har varit ett fan länge. Men på sistone har jag märkt att jag jämt hamnar i slukaråldern när jag ska välja nya favoriter. Allt jag brukade älska i ungdomsböckerna har flyttat ner ett snäpp och återfinns nu hos åldern 9-12. Där ges det ut mycket, och en hel del är riktigt spännande. Jag tänker på Elin Nilsson, Mårten Melin, Cina Friedner, Åsa Asptjärn, eller Kristina Sigunsdotter som är August-nominerad med ”Humlan Hanssons hemligheter”. En av årets bästa böcker, och det är ingen slump att den är för mellanåldern. Den utgivningen är inne i en riktig guldålder just nu.
På ungdomssidan är läget det motsatta. Utgivningen minskar i rask takt sedan några år, och läget är deppigt. Bläddrar man igenom förlagens kataloger är det lätt att råka missa ungdomsavdelningen i farten. Om den förut bredde ut sig över några sidor, så är den nu nere på en. Eller en halv.
– Föräldrar kan fortfarande ”tvinga” barn upp till en viss ålder att läsa, man har lästid i skolan och så vidare, men tonåringar läser bara om de själva vill”, säger Cecilia Knutsson som är publicistisk chef på Rabén & Sjögren.
Och svenska tonåringar idag vill bevisligen inte läsa så mycket. Vi är vana vid rapporter om Pisa-ras, sviktande läsförmåga och att fritiden ägnas mer åt streamingtjänster och spel än läsning. Skolan har både digitaliserats och fått minskade anslag. Många elever har paddor istället för fysiska läroböcker. Folkbiblioteken är betydligt färre i antal nu än för tio år sen, och skolbibliotek är en lyxig önskedröm i många kommuner. Boken och texten har helt enkelt fått backa från den ena arenan efter den andra. Följderna av det är välkända. Ungdomar går ut skolan med för dåliga kunskaper. De riskerar utanförskap, och i det långa loppet är vår demokrati i fara. De här farorna brukar vevas någon gång varje år när det dyker upp en ny larmrapport. Under tiden krymper alltså utgivningen för en viss åldersgrupp ner till ett nytt rekord-minimum. Om tonåringen själv får välja: en film eller en Youtube-kanal. Men inte en bok.
Rabén & Sjögren, ett av Sveriges största förlag, har anpassat sin ungdomsutgivning och skurit ner då det är betydligt färre titlar än förr som uppmärksammas och går bra. Det här är de inte ensamma om. Alla förlag vittnar om samma utveckling. Försäljningen går trögt. På biblioteken minskar ungdomsboksutlånen. Ungdomsboken, speciellt den för åldersspannet 12-15, har på några år blivit mer av ett behjärtansvärt projekt. Alla är överens om hur viktig den är, så de kämpar på – men det är svårt.
Cecilia Knutsson menar att det har blivit en ond cirkel.
– När ”alla” pratar om att det är så svårt för ungdomsboken, så blir det en sanning. Förlagen minskar utgivningen, bokhandeln drar ner på inköpen och exponerar mindre, tidningarna skriver inte. Till slut har man eliminerat en hel utgivning, vilket känns otroligt bekymmersamt. Det är verkligen inte alla i yngre tonåren som är redo för vuxenböcker.
Det är ju inte det, och skulle det inte kännas oerhört märkligt? Upp till tolv års ålder kan svenska barn välja mellan en bredd av starka titlar. Det finns något för alla oavsett om man gillar humor, fantasy, äventyr eller vardagsberättelser. Erfarenheter och frågor plockas upp. Men sen tar det stopp. Som femtonåring kan du inte längre lika självklart läsa något som speglar ditt liv, men vad sägs om en krisande trettioåring i Stockholm?
Så snopet! En konstform som vi brukade vara bra på, och få beröm för internationellt, är nu nere i nästan ingenting. Är det slukaråldern som står på tur sen? Just nu går den bra, men hur är det om fem år?
Jag önskar att jag kunde avsluta med en enkel åtgärd som löser hela problemet, men det är ju omöjligt. Frågan hur vi får barn att läsa är så stor. Hur får vi vuxna att läsa? Hur kommunicerar vi vinsten med läsförmåga och den hårda träning som krävs för att nå dit när det finns så mycket lättare alternativ som ljudbok eller film? Vad är ett tillgängligt bibliotek värt? Vad får en fysisk lärobok kosta? Varför kan SVT-programmet Babel diskutera barndomsläsning och läsa om Kulla-Gulla som firar 75 år, men inte bjuda in en aktuell barnboksförfattare? Och så vidare. Allt hänger ihop och allt behövs. Skitjobbig lösning ju, men kanske värt det?
Gå till toppen