Magnus Gerttens dokumentär ”Only the devil lives without hope” öppnar i vinterkalla Ljungsarp. En passande inramning för tvåbarnsmamman Dilobar ”Dilya” Erkinzoda och hennes föräldrars isande berättelser om sitt hemland, ett långtbortistan nyheterna annars sällan rapporterar om. Och hennes livshistoria tar så häpnadsväckande vändningar och innehåller så grymma detaljer att den överträffar de flesta spelfilmer i dramatik.

Historien börjar år 2005 i ett Uzbekistan som tillsammans med Nordkorea och Eritrea listats bland världens värsta förbrytarstater mot mänskliga rättigheter. Det är ett totalitärt och genomkorrumperat land styrt av ex-kommunisten Islam Karimov. När sociala oroligheter utbryter i staden Andijan svarar regimen med en massaker och skyller upploppen på islamistisk terrorism.

En av de som fängslades i en landsomfattande politisk utrensning är Iskander Khudayberganov, Dilyas bror. Dilya, som drömmer om att bli journalist, bevakar den summariska rättegången tillsammans med ett fåtal modiga reportrar – vi möter en av dem i filmen. Iskander döms till döden och spärras in i Jaslyk-fängelset, där systematisk tortyr och utstuderat plågsamma avrättningar tillhör vardagen.

Något år senare gifter sig Dilya med den charmige dissidenten Anvar Karimov, och paret går i landsflykt till Sverige. Anvar bygger upp ett nordiskt nätverk av politiska flyktingar från Centralasien men börjar samtidigt misshandla och kontrollera Dilya. En dag hittar hon en dödslista över oppositionella i hans skrivbordslåda och förstår att hennes make är någon helt annan än den han utger sig för att vara. Samtidigt utför den uzbekiska regimens hantlangare en operation i Sverige.

Måltavlan är den regimkritiske imamen Obid Nazarov (numera Obid Sobitkhony) i Strömsund. Han skjuts i huvudet på öppen gata utanför porten till sin bostad. En person dömdes för mordförsöket, men flera andra misstänktes för att vara inblandade i planeringen av dådet. Givet hans nyckelposition i den uzbekiska exilgruppen kan även Anvar varit inblandad.

Gertten har med sin film lyckats med något så ovanligt som att kombinera ett intimt personporträtt med ett skakande politiskt reportage. Genom Dilyas berättelse lär vi känna både henne och landet. Men med tanke på att många åskådare har så liten kunskap om Uzbekistan hade det kanske varit på sin plats med en kort bakgrund om landet.

Den vetgirige kan dock enkelt hitta utmärkt material om landets historia och politiska utveckling under senare decennier. En bra start är frilansande SVT-reportern Elin Jönssons bok ”Konsten att dölja en massaker” (2008), som handlar om regimens desinformationskampanj och mörkläggning efter massakern i Andizjan. Jag rekommenderar även Amnesty Internationals texter om landet på organisationens engelskspråkiga hemsida amnesty.org.

”Only the devil lives without hope” är ett möte med en människa från en vit fläck på mediekartan, annars osynlig i vår tankevärld. Filmen borde vara obligatorisk för alla dem som talar om flyktingar i termer av ”kostnader” och ”volymer”, det vill säga anammar en avhumaniserad retorik kalkerad på den från totalitära regimer. Det är ingen slump att attackerna på flyktingar sammanfaller med de antidemokratiska attackerna på de fri- och rättigheter vi i västvärlden och Sverige tar för givna.