Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Bestäm om dina organ. Så slipper dina anhöriga.

Transplantation på Sahlgrenska sjukhuset 2012.Bild: Johan Wingborg
Detta är tidningens huvudledare. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Organdonation är en enkel fråga. Det är bara att anmäla sig till Socialstyrelsens donationsregister, sedan är det klart. Det är när du inte anmält dig som det blir problem. Efter döden äger du ju, så att säga, inte frågan längre. Det gör än så länge släktingarna och de kanske inte vill att du delar med dig.
Enligt siffror från Socialstyrelsen som Hjärt- och lungfonden sammanställt stod vid årsskiftet omkring 850 personer i kö i Sverige i väntan på ett nytt organ. I särklass störst är behovet av en ny njure. Nästan 700 människor stod i kö, men hittills i år har enbart 130 av dem kunnat få en. Även hjärta och lever råder det efterfrågan på – 49 respektive 52 stycken – något som alltså inte kan tillhandahållas omedelbart eftersom det saknas donatorer.
Köerna innebär givetvis lidande för den som tvingas vänta och en del hinner tyvärr dö för att en lämplig donator inte hittats i tid. I Sverige dör ungefär en person i veckan till följd av brist på givare. Allra mest hjärtskärande är att också barn avlider i väntan på ett nytt livsviktigt organ.
Orsakerna till bristen är flera. Inte minst då att donator och mottagare måste stämma överens medicinskt för att minimera risken för att det nya organet stöts bort. Framför allt är givarunderlaget väldigt litet, jämfört med vad det skulle kunna vara. Endast var femte svensk har anmält sig till Socialstyrelsens register, vilket är märkligt i sig. För enligt en internationell enkät som genomfördes 2015 ligger Sverige i topp räknat på hur invånarna i EU ställer sig till att skänka sina organ. Hela 85 procent av svenskarna sade sig vara positiva till att donera dem till behövande efter döden.
En annan sak som också begränsar tillgången till transplanterbara organ är att om en lämplig givare inte själv aktivt tagit beslutet att bli organdonator. Då är det de anhöriga som måste ge sitt tillstånd. Och de kan säga nej.
Detta sker av och till – trots vetskapen om att den anhöriges död kan leda till att en annan människa kan leva vidare.
I ett lagförslag som regeringen lämnat till lagrådet för bedömning föreslås därför ändringar kring detta anhörigveto. Går lagen igenom granskningen och antas av riksdagen kan alltså vården från den 1 juli nästa år transplantera organ från en avliden vars inställning till donation är okänd, utan att de anhöriga kan förhindra det.
Lagändringen reser givetvis etiska frågor. Och nära släktingar kommer också framöver att behöva ta ställning till svåra frågor.
Anhöriga ska även i framtiden, precis som idag, ses som en viktig källa till information om den avlidnas vilja. Om familjen säger att den avlidna inte ville bli donator så ska detta respekteras. Men om de anhöriga inte har någon uppfattning alls om den avlidnas vilja så ska lagen inte, som idag, göra donationen till de anhörigas beslut.
De ska enbart vara informationskälla, inte beslutsfattare.
Regeringen tar i lagrådsremissen fasta på att många svenskar är positiva till organdonation. Det hindrar inte att det i framtiden kan uppstå situationer där anhöriga, utöver att tvingas ta avsked av en närstående, upplever sig som överkörda.
Det bästa svenskarna kan göra för att inte försätta anhöriga i en sådan situation är därför att i god tid tala om sin inställning i en anmälan till donationsregistret. Så länge vi befinner oss i livet kan vi ju faktiskt bestämma vad som ska hända med våra jordiska kvarlevor – sedan är det för sent. Att de kan rädda ett eller flera liv borde göra beslutet ganska lätt att fatta.
Gå till toppen