Miljöpartiet står inför avgörande vägval. Det räcker inte att fortsätta följa samma spår som hittills, visar en färsk opinionsmätning som Novus har gjort för SVT. Efter en statistiskt säkerställd minskning av väljarstödet ligger de gröna nu under riksdagsspärren.

I förstone kan det verka paradoxalt. Det en gång så udda och alternativa partiet har tagit sig ända in i regeringen och miljö- och klimatfrågor diskuteras överallt. Men otack är världens lön: miljöpartisternas största utmaning ligger kanske i att de har fått så mycket av vad de kämpat för.

I takt med att medvetenheten om växthuseffekten ökat har allt fler partier satt klimatfrågan högt på agendan. Väljare som vill se krafttag för att minska utsläppen behöver inte längre rösta grönt – många undviker det också för att MP så tydligt hamnat till vänster. Det är inte helt rättvist att betrakta MPsom ettrenodlat enfrågeparti, men flera av partiets prioriterade frågor har glidit de gröna ur händerna.

Den generösa migrationspolitiken, som MP gjorde upp med alliansregeringen om, fick ett abrupt slut i samband med flyktingkrisen 2015. Migrationspolitiska motgångar har sedan blivit ett återkommande tema under de grönas tid i regeringen. Och än är det inte slut. Socialdemokraterna och Miljöpartiet lyckades visserligen nyligen enas om att skicka ut den parlamentariska migrationskommitténs betänkande på remiss, men även om de gröna fick in några tillägg, så innehåller det mycket som blir smärtsamt när det är dags att utforma ett regeringsförslag.

Senast i somras debatterade miljöpartister livligt om posten vid makten verkligen är värd sitt politiska pris. Gång på gång har partiet tvingats tumma på sina mest ömmande principer. Partiveteranen Per Gahrton (MP) har beskrivit relationen i regeringen som att S "försöker förolämpa MP till döds".

Fast de grönas problem beror inte bara på Socialdemokraterna. För ett parti som vill vara alternativt och demokratiutvecklande är det helt enkelt svårt att sitta i en regering. Makten innebär ständiga kompromisser och mer av förvaltning än förnyelsearbete.Ett litet parti hamnar också i skuggan av sin stora koalitionspartner.

Men opinionsläget visar att MP måste söka nya vägar och det sammanfaller med val av ett nytt språkrör. Isabella Lövin avgår den 31 januari och åtta kvinnor kandiderar till att överta hennes plats: jämställdhetsminister Åsa Lindhagen, partisekreteraren Märta Stenevi, riksdagsledamöterna Karolina Skog,Janine Alm Ericson, Rebecka Le Moine, Annika Hirvonen och Pernilla Stålhammar samt kommunpolitikern Elin Söderberg.

På torsdagen hölls en öppen utfrågning av dem, men rekryteringsprocessen sköts förstås till större delen internt. För utomstående verkar kandidaterna ofta tycka förhållandevis lika. Rebecka Le Moine är kanske den av dem som sticker ut mest, med önskan om att införa basinkomst, inrätta en fredsminister och förbjuda flyg mellan Stockholm och Göteborg. Som Janine Alm Ericson säger till Ekot kan det bli kandidaternas personliga egenskaper som avgör vem som slutligen väljs.

En tydlig skiljelinje mellan kandidaterna lyftes fram i radion: synen på om Försvarets radioanstalt, FRA, ska få övervaka samtal och datatrafik inom Sverige. Stålhammar ställer sig positiv, medan Le Moine, Hirvonen och Skog säger klart nej. Men frågan om gränserna för den personliga integriteten är alls inte så laddad idag som när FRA-lagen debatterades under förra decenniet. För att lyfta opinionsstödet för Miljöpartiet krävsnågot helt annat.