Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Louise Bringselius: ”Klockan hade stannat på väggen, medan tågen rusade förbi utanför. ”

Lessebo station. Tom. Och smärtsamt illa underhållen.Bild: Louise Bringselius
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Under senare år har det blivit allt tydligare att Sverige måste minska klyftan mellan stad och land. Forskning visar att den regionala ojämlikheten inte har varit så stor sedan 1985. I samhällen där människor känner sig osedda och bortglömda skapas grogrund för cynism och passivitet, men också kriminalitet och populism.
I Sverige har regeringen svarat på utvecklingen genom att försöka öka den statliga närvaron runt om i landet. Under de gångna åren har åtskilliga statliga myndigheter omlokaliserats från Stockholm till andra delar av landet och allt fler lokala statliga servicekontor har inrättats. Så sent som den 11 september annonserade regeringen att den tillför nya medel till Statens servicecenter för ytterligare servicekontor i socialt utsatta områden.
Men även om staten inte gillar att bli påmind om det så utgör den en ganska liten del av den offentliga sektorn. Här arbetar bara 16 procent av de offentligt anställda (samt ytterligare 7 procent i statliga bolag). Det faktum att staten finns representerad i mindre samhällen och städer är positivt och nödvändigt, men det är därför långtifrån tillräckligt. Det offentligas ansikte ute i landet bärs istället främst av kommunerna och den som reser genom Sverige idag, i synnerhet de norra delarna, passerar stad efter stad som utstrålar uppgivenhet. Samhällen där gator och byggnader förfaller och där både företag och ungdomar sedan länge har lämnat.
Jag påmindes om just detta när jag klev av tåget på Lessebo station i början av året. Väntrummet var inrett med detaljer i marmor, rustikt trägolv, vackra lampor och stora fönster, men det ekade tomt och allt var smärtsamt illa underhållet. Klockan hade stannat på väggen, medan tågen rusade förbi utanför. På en bänk en bit bort satt ett äldre man tyst. Här anades inte mycket framtidshopp.
Så länge detta är de miljöer miljoner människor möter i sin vardag i Sverige ska vi inte tro att klyftan mellan stad och land kommer att minska. Vi behöver miljöer som inspirerar och ger människor en känsla av att samhället tror på dem. Miljöer som uppmuntrar till entreprenörskap, innovation, utveckling och omtanke. Gator med bänkar, blommor och träd, vårdade byggnader och vägar, charmiga centralstationer, välförsedda bibliotek, ständigt öppna fritidsgårdar, välskötta fotbollsplaner och idrottshallar, vackra konsertlokaler och skolor.
Allt detta kommer inte av sig självt, utan det kräver finansiering - och det är det sista många kommuner har idag. Sedan decennier tillbaka har kommunerna tvärtom avlövats ekonomiskt, samtidigt som staten fortsätter skicka ut önskelistor. Martin Tunström redogör för utvecklingen på ett förträffligt sätt i en essä för tankesmedjan Smedjan den 8 september. ”Vi har bara sett början på kommunkrisen”, konstaterar han. Om det stämmer så har vi också bara sett början på uppgivenheten utanför storstädernas kärnor. För att minska klyftan mellan stad och land måste kommunerna stärkas.
Gå till toppen