Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Minnesord om Kurt Andersson

Kurt Andersson, som var anställd på Sydsvenskan i drygt 40 år, har avlidit i en ålder av 95 år.

Kurt Andersson tillhörde en grupp unga begåvade medarbetare som i slutet av 40-talet knöts till Sydsvenskans redaktion - Kurt redan 1945. Kurt, eller KA som han allmänt kallades på redaktionen, hade en naturlig fallenhet för journalistik. Efter att i några år ha slipats i yrket via korrekturet, familjeredaktionen och redigeringen fick han fast anställning 1947 och utsågs 1952 till redaktionssekreterare.
KA var en god iakttagare och en fin stilist, med ett anslag som lät ana litterära ambitioner. Därutöver var han en skicklig administratör. Den senare talangen gjorde att han relativt tidigt anförtroddes uppdrag i redaktionsledningen där han utmärkte sig som smidig problemlösare och så småningom kom att bli redaktionschefens högra hand. KA var själv påtänkt som redaktionschef, men hade inga sådana ambitioner – han trivdes bäst på stolen snett bakom.
När redaktionen flyttade ut från Östergatan till Segevång satte han sig rent fysiskt i den positionen med skrivbordet strategiskt placerat mellan redaktionschefens rum och redaktionssekretariatet som skötte den dagliga ruljangsen på tidningen. Härifrån kom KA att under många år utgöra ett stöd för kommande redaktionschefer och chefredaktörer, och inte minst för oss medarbetare som i KA alltid hade en intresserad och inspirerande samtalspartner.
Med KA kunde man diskutera allt från nyhetsvärdering till reportageuppslag och det senaste filmutbudet, men också mer banala frågor som exempelvis rumsförflyttningar, vilket hade en sällsam förmåga att framkalla existentiell kris även hos de mest hårdhudade journalister.
Med sin mjuka auktoritet bidrog KA till att samarbetet fungerade fint på redaktionen. Under 70-talet, när en ny generation med en mer samhällskritisk journalistik började göra sig gällande, kunde det dock hända att samtalstonen blev kärvare. Men även om KA kände sig aningen obekväm med utvecklingen präglades våra diskussioner alltid av ömsesidig respekt och för det mesta avslutade KA samtalen med ett brett försonande leende, trots att han nog innerst inne var ganska bekymrad.
Efter 25 år som redaktionssekreterare valde KA att avsluta sin långa karriär på Sydsvenskan som chef på Oss Emellan-sidorna, vilka han med journalistisk fingerfärdighet utvecklade till några av tidningens mest uppskattade. Skrivbordet hade nu förflyttats till ett personligt inrett, men lite avsides beläget, rum nära tryckpressarna dit många kollegor fortsatte att söka sig för en avkopplande pratstund i besöksfåtöljen. Vissa dröjde sig kanske kvar lite väl länge, men KA var generös med tiden och blev aldrig stressad. Om andra mådde bra, mådde han själv bra.
Med sitt goda humör och prestigelösa hållning var KA en synnerligen omtyckt chef och kollega. Han hade förmågan att se kvaliteter hos alla medarbetare, och satte aldrig sig själv i främsta rummet. Fina egenskaper hos en man som vigde hela sitt yrkesliv åt Sydsvenskan och som i hög grad var delaktig i tidningens framgångar.
Mikael och Ulla Hårde
Gå till toppen